mormormu

Boktips, matrecept, barn och barnbarn, hälsa vs ohälsa.. Kort sagt, - en salig blandning

Vaknade...

Kategori: Hälsa vs Ohälsa

av att jag grät, - och det verkar inte bättre än att känslan följer mig hela dagen...
 
Trodde det här var över sedan flera år, - men tydligen inte!
 
För ett antal år sedan kallades jag av försäkringskassan till en utvärderingsvecka på en rehabanläggning söder om Stockholm.
En riktigt bra vecka, jag fick bl a en dag tillsammans med läkare, en dag med sjukgymnast, en med arbetsterapeut... och en dag med en psykolog...
Jag fick under stress testa att arbeta i olika miljöer, mäta styrka och uthållighet i muskler, provtagningar och en massa annat.
Det var jobbigt, jag har alltid ansett mig vara en stark männsika, både pyskiskt och fysiskt. 
Förr ja, - men inte då och inte nu!
Det var väldigt jobbigt psykiskt att tvingas inse att jag inte längre klarade av det jag tidigare både klarat och älskat att göra!
Samtidigt var det skönt att få ett slags bekräftelse på att något var på tok med kroppen...
Alla var så proffsiga, vänliga och uppmuntrande, även om de betonade att det var en massa på tok i kroppen, och deras utlåtanden framfördes med både medkänsla och med konkreta förslag på hur jag skulle gå vidare!
Även när min identitet inte längre skulle vara "jobbet"
 
Så återstod den där dagen då psykologen och jag skulle träffas, och det visade sig att sjukhusets egna psykolog fått förhinder så de tagit in en ny konsult.
 
En fullständigt vidrig människa!
 
Det började med att hon fullkomligt läste lusen av mig, jag var inte vatten värd!
Redan i väntrummet där hon hämtade mig fick jag mig en känga...
Hon behövde egentligen inte prata med mig, för bara genom att se mig så visste hon vad jag var för typ, - det var så hon började vårt samtal...
ALLT var fel med mig, ALLT!
Om jag ens inbillade att någon tyckte om mig hade jag fel, - jag var en riktig skit!
När jag låg som en blöt fläck på golvet och storgrät föreslog hon att vi skulle ta uppehåll för lunch.
Jag lade mig i en soffa i ett ensligt rum, grät som jag aldrig gråtit, varken förr eller senare.
Kontorspersonal på anläggningen hörde mig och kom för att höra vad som hände, jag som alltid på den tiden skulle vara "duktig flicka" och sa att det var lugnt, trodde på något knäppt sätt att det ingick i utvärderingen...
Efter lunch fortsatte kärringen (ja, jag kan inte kalla henne annat...sorry) att hoppa på mig!
Hopp hopp hopp!
Jag var helt klar över att jag skulle ta livet av mig efter den här dagen, hur skulle en så usel människa som jag kunna fortsätta leva?!
Sista kvarten av vår dag bytte hon plötsligt metod, då ville hon sälja böcker till mig som hon skrivit, för hon var "väääärldsberömd" hon. Haa! 
Efter det gav hon mig en prisuppgift, kommer inte ihåg men det var närmare hundratusen, om jag kunde komma till hennes klinik i Stockholm så skulle hon "bota" mig!
 
Den kvällen låg jag på hotellet, fortsatte gråta och ville faktiskt bara dö, men någonstans började äntligen en ilska gro. Jag blev fruktandvärt arg! Det här kunde verkligen inte vara OK!
Ryktet om det inträffade hade spridit sig bland övriga patienter, och de slöt upp vid min sida.
(det vara bara jag som haft "turen" träffa denna fantastiska expert...)
De tog kontakt med personal och berättade vad som hänt, och jag kände att alla brydde sig, och att alla var fruktansvärt upprörda över vad jag utsatts för.
Morgonen efter satt all övrig personal och väntade på mig när jag kom till anläggningen, och de var förtvivlade!
Psykologen hade fått packa och redan lämnat sjukhuset, och jag erbjöds hjälp på många sätt.
Men nejdå, - jag skulle klara av det själv jag!
Duktig kicka!
 
Sista dagen sammanställdes vistelsen, alla var överens om att min arbetsförmåga var lika med noll, och en del vidare utredningar remiterades.
(bl a röntgen av olika slag, mer ingående yrselutredningar)
Självklart ville de även att jag skulle ha en samtalskontakt efter påhoppet, men jag bet ihop...
Det psykologen sagt om mig var i stort sett att jag saknade förmåga att stoppa en pågående kränkning...
Var det syftet från henne? Att se hur långt hon kunde gå innan jag flög på henne, eller vad?!
Och om det finns en behandlingsform som är så krävs säkert en pågående behandling, inte kan det vara rätt att knäcka en person för att sedan lämna henne?!
 
Det här är väl ca sex år sedan, och i natt vaknade jag alltså av känslan att jag satt i stolen mitt emot denna kvinna som bara öste skit över mig...
Hur djupt sårade hon mig?!
 
Till och med nu när jag ska försöka skriva av mig det här så grinar jag!
Känns i kroppen som om jag har en riktigt djup sorg, och med den här eländiga kroppen jag har så yttrar sig det direkt med värken från helvetet...
Inte bara inombords, utan i varje cell.
Hud, muskler, leder, skelett, huvud...
Överallt utom i magen konstigt nog!
Ingen bra dag alls!
 

Kommentarer

  • Åsa säger:

    Nämen Gud! Vilken kärring!! (Jo, verkligen) Hoppas verkligen att hon blivit stoppad innan hon hann att förstöra för fler människor...
    Stor varm kram till goa du!
    <3 <3 <3

    Svar: Troligen kör hon vidare i egen regi, för som sagt enligt henne själv var hon ju "väääärldsberööömd", men hos de som har med FK att göra är hon "portad"Men det är så konstigt, att det kunde ploppa upp efter så lång tid igen, och att det kan göra så himla ont fortfarande...
    Tack gulliga söta du för dina ord <3 <3 <3
    Mormor Mu

    2013-01-09 | 13:20:49
    Bloggadress: http://asassecondtime.blogspot.se/
  • Linda säger:

    Hur kan en sån människa ha ett sånt jobb. Snacka om fel person på fel plats. Tur du tog dig vidare - synd hon "spökar" i dina drömmar ännu...

    Svar: vet inte vad hennes "metod" heter, och jag nu googlat henne, det verkar inte som hon längre arbetar, men hon var ju nästan i pensionsåldern redan då...Brrrr, vilken hemska männska!
    Mormor Mu

    2013-01-09 | 15:18:54
    Bloggadress: http://www.candygirl.nu
  • mammakero säger:

    Så djupt kränkt och psykiskt misshandlad du blev... Att det sitter så kvar att du till och med grinar när du skriver om det för en massa år sedan! Drömma mardrömmar om henne lär du göra resten av ditt liv...
    Synd att det skulle drabba en så fin människa som du.
    Kram!

    Svar: Jag är nog varken bättre eller sämre än andra människor, och oavsett vad ska INGEN behöva vara med om kränkningar av något slag.Jag måste verkligen ha retat henne med med hur jag satt i väntrummet, för det var där och då hon visste vad jag gick för...
    Och hon hade inte läst en endaste rad om mig innan, hade inte tillgång till journaler eller något, så det var något som triggade henne ordentligt.
    Eller så var jag ett socialt experiment ;-)

    Nåja, gjort är gjort. Hoppas jag slipper vakna av hennes attack fler morgnar bara...

    Kram!
    Mormor Mu

    2013-01-09 | 17:23:05
    Bloggadress: http://mammakero.blogg.se
  • Cicki säger:

    Så fruktansvärt hemskt. När man är som mest utsatt och hudlös.

    Jag blev själv så småningom utredd på ett av FKs egna sjukhus. De var hur proffsiga som helst och upptäckte saker om mig som jag inte själv ens upptäckt. Men som visade på hur skruttig jag egentligen var. Och lyckades dölja för min omgivning. För man var ju den där duktiga flickan som skulle klara allt.

    Sorgen att inte känna sig behövd och fullvärdig är en fruktansvärd sorg att komma över. Tack och lov har jag vunnit den kampen, men saknaden sköljer fortfarande över mig ibland. Hoppas du slipper vakna gråtande igen.

    Svar: Måste nästan le när jag läser vad du skriver, det var så för mig också, att de nästan måste övertyga mig om att jag var dålig , vad tokigt det låter egentligen!Det är den där duktiga flickan som spökar förstår jag ;-)
    Alla var väldigt proffsiga, alla utom denna konsult... Som jag ska försöka glömma, och inatt spökade hon inte för mig, kanske var bra att skriva av sig...
    Just det där när man får beslutet att man ska ha pension, vadå pension?!
    Jag ska väl bli bra snart och jobba?!
    Vilken sorg det var, i flera år...
    Men på något sätt rättar man in sig i ledet, tur det annars skulle man väl bli ännu knäppare ;-) och accepterar att så här blev det för mig!
    Jag har turen att ha en underbar läkare som kan konsten att få mig att se det som ändå är bra och få mig att acceptera att jag nog förbrukat min pott av år av arbete...
    Och på något skruvat sätt känns det ändå skönt att man inte är ensam, vi är så många som har det på liknande sätt, - eller mer eller mindre - exakt likadant...
    Ha en skön dag rara vän!
    Mormor Mu

    2013-01-10 | 00:39:48
    Bloggadress: http://cickisdesign.blogspot.se/
  • ejmis säger:

    En så fruktansvärd upplevelse!!
    Tänk vad vår kropp/hjärna minns...vare sig vi vill eller inte...
    Ser fram emot vår träff till veckan, det finns mycket att ta igen nu.
    Kram!!

    Svar: Hade en bok som hette "Kroppen minns det din själ vill glömma", tyvärr lånade jag bort den och den försvann (jag vet vem som lånade den, men hon lånade ut den vidare... osv...) Den var väldigt bra på att förklara hur våra minnen ligger lagrade.Jag t ex hamnar ju alltid tillbaka till förlossningssalen när tandläkaren tänder sin lampa.. Swich så är jag tillbaka i stor dramatik och kaos! Trots att det gått 26 år..
    Kanske inte underligt att man har ont överallt
    Ser så himla mycket fram emot tisdag och vår träff <3
    Kram!
    Mormor Mu

    2013-01-11 | 06:56:35
    Bloggadress: http://ejmis.blogg.se
  • SkellHell säger:

    Att kalla denna kärring för kärring är det minsta man kan kalla henne -snarare en jävla skitstövel-

    Min egen erfarenhet av FK är att de vill att jag helst arbetar heltid (100%) men jag klarar så pass 25% idag. Jag har tidigare visat mig "duktig", varit "snäll" och ökat till 50% vissa perioder - fast då har det alltid slutat med att jag blivit helt sjukskriven istället. Nu ger jag mig inte och det är till FK's förskräckelse. Nog för att dom har sina regler men jag är glad att jag ens orkar arbeta 25%....

    2013-01-16 | 15:03:53
    Bloggadress: http://skellhells.blogg.se/

Kommentera inlägget här: