Men inte min form inför säsongen! Samma gamla bitch som vanligt...
Med tanke på hur MYCKET jag rör mig nu, - stavgångsrundor på flera timmar varje dag, och med tanke på mina nya och förbättrade matvanor, - inget småätande och minimalt med sött, BORDE viktminskningen ske i högre speed...
Men nej då, minus ett halvt kilo även denna vecka! (däremot känner jag STOR skillnad på kläderna, och framför allt, på måendet, främst då ökad energi)
Klicka gärna in till mysiga Kaffehörnan och rösta i fototävlingen. Det gör inte ont om det skulle bli just Mormormu:s bild som får rösten ;-) Stort TACK till er sötnosar som redan gett mig sin röst!
Temporalis innebär att man har en inflammation i pulsåderkärlen i och runt hjärnan. (Orsaken är okänd, drabbar oftare kvinnor än män, man får sällan sjukdomen före femtio års åldern). För mig bröt Temporalis ut akut, under en cykeltur började jag kräkas, fick snabbt väldigt svår huvudvärk och feber. Jag blev direkt så pass dålig att jag bara lade mig ner i diket och ringde efter min mamma som fick hämta upp mig.
Jag vet inte riktigt vad jag trodde det var, solsting kanske? Migrän? (vilket jag aldrig haft, men inbillade mig att det ändå kunde vara det...) Det här var en fredag förmiddag, jag låg hemma till på söndag med hemsk huvudvärk, hade neddragna persienner och ögonbindel på. Tålde inget som helst ljus. Och absolut inga ljud! Febern låg på över 40 hela tiden. Dessutom kräktes jag minsta lilla jag fick i mig, kunde inte ens behålla vätska. Och det blev bara värre och värre... (ska bespara er alla detaljer... äckligt var det iallafall...)
På söndag gav jag efter för allt tjat från ungar och mamma, ringde sjukhuset, där fick jag rådet att omedelbart komma in. Och de minuterna det tog att komma in var nog de längsta i mitt liv! Jädrans va dålig jag var då! Trodde allvarligt min sista stund var kommen...
Som tur var kände en av läkarna på akuten till den här sjukdomen, och fattade misstankar direkt, hon satte snabbt in behandling, cortioson och cellgifter. Det är nämligen så att om man inte snabbt får vård riskerar att förlora synen. (jag var en idiot som väntade i flera dygn! Men... man vill ju inte besvära i onödan...)
Jag var inlagd 10 dagar tror jag, och genomgången på både korsen och tvären ;-) ALLT och åter allt kollades! Bl a "drog" man ut en åder från tinningen för att fastställa diagnosen. Vanligt är att man måste ta cortison under relativt lång tid, 3 - 10 år. Jag hade turen att kunna plana ut medicineringen redan efter 1½ år!
Många som får Temporalis har samtidigt Polymyalgia, en sjukdom som gör att man har värk och stelhet i hela kroppen. Bl a har jag väldigt svårt att lyfta armarna över huvudet, ont i hårbotten, ont i käkarna när jag tuggar, svårt resa mig från sittande, ja kort sagt ganska besvärligt att "komma igång" efter att ha varit stilla... Även en allmän sjukdomskänsla, trötthet och ofta feber. Dålig motståndskraft helt enkelt.
Jag hade inte varit helt kry innan det här heller, så värk i kroppen, hud, muskler, leder och skelett tillhörde vardagen redan. Svårt att veta orsaken till värken ibland, men det är som det är. Jag har även sviter efter en "utbrändhet", trots att det nu gått 9 år känner jag av det precis vareviga dag. Oerhört känslig, allergisk, mot all form av stress! Tappar ofta ord, minnesstörningar m m...
Det om detta!
Men annars mår jag bra ;-) (och Temporalis är det sällan jag känner av numera, har cortison hemma så jag kan ta det om jag känner att det är skov på väg...)
och dess planer på shopping och lunch med goa vänner har förvandlats till en dag i sängen med värktabletter, pappersnäsdukar och halspastiller... Dubbla täcken och mysiga pläden räcker inte till, jag fryser...
Helgens utsvävningar kostade... PLUS 1 KILO ! ! (inte underligt egentligen, vin, martinis och tilltugg, 3-rätters, flera restaurangbesök, - och inte en endaste liten promenad på hela helgen...)
det är att vakna med en rejäl baksmälla på söndagsmorgonen...
Speciellt när man inte gjort sig förtjänt av den!
Inte ens det minsta lilla glas vin har avnjutits, och ändå sprängs snart skallen, försöker öppna mina ljusskygga ögon, jag försmäktar av törst och jag mår helt enkelt illa...
Jag ska nog sova en stund till och sedan göra en omstart av dagen!
OM jag hade tagit några Norrländska Paraplydrinkar hade jag ju förstått varför jag mår som jag gör...
Först glömde (eller förträngde) jag helt bort veckans vägning, sedan när jag äntligen mindes att jag borde ju vägt mig, då har ungdj****n Snusmumriken snott lånat hem vågen till sig...
Jaja, jag vet att det inte är sååå lååångt att gå över och hämta den, men jag ids inte... Och nej, - han kan inte komma tillbaka med den nu, för han är i andra delen av landet för att hälsa på sin kompis/f.d/nuvarande flickvän... (jag vet inte vad Lilla My för tillfället är, det ändrar sig hela tiden, och jag hänger inte med)
Däremot tror jag faktiskt att jag gått ner lite i vikt, inför dagens promenad letade jag fram träningsoverallen ur garderobens gömmor, och byxorna har blivit rymligare sedan i höstas!
Jag tog en stavgångsrunda på knappt 9.000 steg, solen strålade från den blå himlen, och jag fick massor av nya fräknar ;-) Under promenaden lyssnade jag på nostalgistationen Radio Guld, sjöng glatt med i de gamla hitsen, tog nära på några lyckliga danssteg!
Det är verkligen VÅR!!!
Så länge som mamma bakar, - och jag smaskar i mig, såna här små godingar får jag nog fortsätta kampen mot fläsket...
TREDJE (3:dje) veckan i rad som inte ett smack hänt på vågen! (får väl vara tacksam att jag inte ökat i vikt iallafall...) Har jag "fastnat" på något sätt?!
En sak är säker, idealvikten är INTE uppnådd på tunga långa vägar!
NÄR ska denna kyla egentligen ge med sig, tänk när det går att ta långpromenader utan att riskera förfrysningsskador...
visade vågen inte någon förändring alls denna vecka...
Jag trodde nämligen att jag ÖKAT i vikt, men stod alltså still...
Känner mig stel och svullen, har gjort några sämre matval de senaste dagarna, och när jag har stresspåslag funkar inte något riktigt som det ska... (men har varit relativt noga med stavpromenaderna) Döttrarna simmar några gånger/veckan, min plan är nu att haka på! (för simma gillar jag, och det sliter ju inte på kroppens leder...)
Dottern M och Hönapöna dansar Zumba, dels i grupp, dels hemma med hjälp av DVD, (grupparbete är absolut inget för mig). de säger att det är så kul att de inte vill sluta när passet är slut!
Ända sedan jag blev sjuk (-02) har jag haft skyhöga kortisolvärden, och idag är det troligen extra fullt i blodomloppet av de fulingarna!
Hela kroppen är en enda jättelik orosklump!
Det bara kryper av en fruktansvärd oro och nervositet, ta en långpromenad kanske kan kapa toppen, alternativet är väl annars att ta en näve värktabletter, krypa ner under täcket, sova bort dagen, och hoppas det blir en ny (och bättre) dag snarast!! (jag brukar verkligen försöka ta tillvara på varje dag, Carpe Diem You Know... men snälla... låt det här dagen gå fort)!
Såna här dagar inser jag att jag ännu inte klarar av någon som helst stress, som läkaren säger; kronisk stressallergi och överkänslighet... (förmodligen har jag dessutom en värkdag att vänta imorgon på grund av anspänningen...)
Äntligen har jag fått läkaren att inse att med den medicindosen jag ska äta räcker pillerburken i 11½ dag. Att det då ska gå 14 dagar mellan varje uthämtning, - det funkar ju bara inte! Det fattar till och med eleverna i (SVT1:s) Klass 9A !
Och jag säger bara det, INGEN vill vistas i min närhet de 2½ dagarna jag är utan min medicin, inte ens jag kan vara i närheten...
Mailade farbror doktorn, och som sagt, äntligen fattade han felet i receptet! ("farbror och farbror", han är för f*n jämnårig med mina bästa raggsockar...)
Nu har han skrivit om receptet, pillren räcker i 25 dagar, och jag får hämta var 21:a dag.
det fungerar skapligt med mitt hälsoprojekt, trots flera s.k "speciella" tillfällen under veckan som gått visar vågen på minus 0,5 kg. Det är jag (nåja... skapligt) nöjdmed!
Vaknade pigg, alert (allt är relativt) och (nästan) värkfri!
Tidigt (för att vara Mormormu) dessutom!
Kände att det riktigt spratt i kroppen av längtan efter dammsugaren, dammtrasorna, ajaxflaskan och skurhinken...
Förstår ni vilken chock för både kropp och själ!?
Som tur var gick det snabbt över, (OBS! Ironi... ironi... och åter ironi...) när jag försökte kravla mig ur sängen insåg jag att det är en vanlig dag i paradiset... (dessutom en "dagen efter dagen före", för igår städade jag trapphus och tvättstugan...)
Så trötthet, stelhet, värk och "vila" står på dagens agenda, - thats life! (men det var skoj att känna sig pigg, - så länge det varade...)
