Bekännelse!!!!

Har EN riktig rädsla  - SPRUTOR!!!

Nålar är helt OK, jag kan tömmas på rör efter rör av blod, ( - och jag äääär SVÅRSTUCKEN,) det gör mig ingenting, kan skämta, smånynna , trösta den stackare som försöker hitta rätt "ta det inte personligt, jag är sååå svår att sticka, prova igen du"! Jag kan  t o m somna medan jag blir båare och blåare i armveck, på händer eller t o m på fötterna, syns det en åder någonstans så provas det... Nje ma problema!

MEN, - visa mig en skymt av en spruta!? Flippar ur totalt!
Kutat runt skrikandes på Hälsocentraler och sjukhus som om jag vore riktigt riktigt galen!! Tårarna sprutar (!)
Kan inte ens se en injektion på TV utan samma effekt.. ja ja, jag vet det är HELGALET!

Any way, har nu börjat arbeta upp rädslan inför höstens massstick mot "fläsksjukan"... "ska jag, ska jag inte"?!
En släng av svininfluensa kan väl inte vara sååå allvarligt?!

Vad jag inte visste var att ÖDET hade mer elände i bakfickan... DIABETES! Nu vet jag ännu inte om det blir insulin, och kanske kanske kan det bli tablettform?! Please!!??
Men fatta vad det gör med min nattsömn?! Jag är fullständigt skräckslagen! Redan!

Till saken hör att jag regelbundet följer mitt barnbarn E till barnkliniken där hon utan att blinka får sina sprutor (TVÅ stycken vid varje tillfälle), mormor sitter på pallen och försöker drömma sig lååångt bort. Berömmer E som är så duktig, hon som tycker vi har en trevlig utflykt, bli hämtad på skolan, äta middag och umgås med mormor,  - och ta sprutorna! Piece of cake!

Hahaha!! Hon skulle bara höra hur mormors hjärta bankar febrilt! Svetten dryper och andningen upphör..
Och jag är helt övertygad att sköterskan och läkaren ser igenom mitt lugna (?) yttre, rakt in i fasans inre...

Och det här var ju dumt att skriva om nu, jag ska ju släcka lampan för att passa John Blund..


Diabetesen var tillfällig p g a all kortison!