satt jag, tillsammans med min mamma och min syster,
och vakade över pappa...

Han skulle igår ha fyllt 82 år,
och idag är det alltså 2 år sedan han somnade in...

De sista 2 åren bodde han på ett vårdhem,
drabbad av en aggresiv och svår form av Parkinson.
En sjukdom han nog hade haft ett bra tag innan diagnosen ställdes...

Pappa var känd som en duktig och flitig byggnadssnickare,
han snickrade även möbler, kvar har jag bl a ett soffbord som han tillverkat.
Under många år drev mina föräldrar tillsammans med mina morföräldrar
även ett jordbruk, och då bodde vi 3 generationer på gården.
Även morbror och hans familj bodde där, vi var, när kusinerna fötts, 10 personer!
(det var inget kollektiv, familjerna hade naturligtvis eget boende, men på samma gård...)

Vilken lycka att det alltid fanns någon vuxen hemma när man kom från skolan,
och vilka minnen från djuren i lagårn, om slåttern, om potatislov från skolan osv...
Jag kan fortfarande minnas pappas doft när han kom hem från en dag i skogen,
lukten av motorsåg, trä och frisk luft... (antagligen även svett, men det minns jag inte...)

Jag minns alla skidturer, fiskesemestrar, fjällresor (minst 2 st/år),
tältsemestrar då syrran och jag skämdes halvt ihjäl över vårt otroligt fula tält  ;-)
Alla skogspromenader för att plocka svamp eller bär...
(om sanningen ska fram var just det inte min favoritsysselsättning precis...)
Jag minns när han hjälpte mig att slita på mina nyinköpta LEE-jeans
med klorin och stenar... (mamma visste inget, - hur hon nu kunde undgå det?!)
När han mötte mig på stan efter jobbet för att köpa den där långkappan
jag tjatade öronen av honom om...
Pappa var otroligt snäll, - men när han någon gång höjde rösten,
- då jädrans visste vi att han menade allvar...
(minns speciellt ett tillfälle när jag inte fanns på plats när han skulle hämta mig efter ett disco...
Senare kunde jag förstå hans ilska och oro, mitt i smällkalla vintern, mitt i natten, utan att
säga till någon, hade jag fått för mig att istället promenera hem... Tunt klädd i kortkort...
Jag var väl kanske 14 år och sträckan var nog närmare milen...
Och det var ju naturligtvis låååångt innan mobilerna...
Jag skulle blivit fullkomligt galen om mina tjejer gjort så!! )

När min morbror tog över jordbruket byggde så mina föräldrar en gård i närheten.
Där bodde de, och skötte omsorgsfullt om sitt hus och sin trädgård, i över 30 år.
Men när pappa började bli märkt av sjukdom blev det flytt till en lägenhet.
(min dotter B och hennes man köpte huset, så där bor numera alltså Familjen Bus) 

Efter hand som pappas tillstånd förvärrades blev det naturligtvis
svårare och svårare, till sist ohållbart, och alldeles för tungt att
vårda honom hemma, och han fick plats på ett vårdhem i närheten...
Mamma besökte honom varenda dag under de år han bodde där.
Och vi inredde hans rum så hemtrevligt som det bara gick...
Eftersom han endast kunde sitta i sin HD-stol eller ligga i sängen
ville vi naturligtvis att han skulle ha det extra trevligt och mysigt omkring sig!
Och han tyckte verkligen att han hade det så fint!
Han älskade vackra gardiner och blommande krukväxter, (gärna i älsklingsfärgen cerice)
vi satte upp foton på barnbarnen, och barnbarnsbarnen...
Spelade hans favoritmusik (han uppskattade bl a Katie Melua, storband och dansband)
Det var riktigt roligt att fixa till det på hans rum!
Och att sitta runt hans bord och dricka kaffe, han uppskattade mammas fikabröd!
På sommaren packade vi kaffekorgen och drog ut till vårdhemmets trädgård,
jag tror pappa satt ute varendaste sommardag som solen visade sig...
Och han var brunbränd och grann!

Det måste varit tungt och svårt för honom, - förr en riktig kraftkarl,
att bli helt beroende av andra, att måsta bli matad,
att inte klara av sin hygien eller toabesök själv,
att inte ens kunna klia sig på näsan om det skulle behövas...
Men ALDRIG att han beklagade sig!
Tvärtom var han så tacksam över all den hjälp han fick,
han tyckte så mycket om den gulliga personalen på avdelningen...
Han sa ofta ofta till mamma att hon skulle baka något gott att
bjuda personalen på, - och det gjorde hon naturligtvis...

Och sin humor behöll han in i det sista!
Ofta hördes personalen skratta högt åt hans dråpliga kommentarer,
som aldrig sades på någon annans bekostnad...

Pappas sista helg kom Systerysters familj upp från Stockholm för att fira
hans födelsedag, då satt han vid fikabordet och log så stort som bara han kunde.
Det syntes verkligen vad han njöt av att ha alla samlade!
(vid det laget hade han mycket svårt att få fram några ord eller ens några ljud, men OJ vilket minspel...)

Dagen efter besöket blev han mycket sämre igen,
och på något sätt förstod vi att det närmade sig slutet.
Så min syster kom tillbaka upp till Sundsvall och vi mer eller mindre
bosatte oss i pappas rum.
Jag är helt övertygad om att pappa visste att vi fanns där,
vi spelade hans favoritmusik, pratade och skrattade, fick besök av morbror
och moster, och några av pappas vänner, vi beställde mat, vi sov i fåtöljer...
- och vi hade, trots allt, några riktigt fina dagar där tillsammans...

På själva 80-årsdagen trodde vi flera gånger att han skulle somna in,
han var inte vid medvetandet någon gång alls...
Alla tecken fanns på att hans kropp stängde av funktion efter funktion,
men han hade inga smärtor och ingen ångest,
allt var bara så lugnt, så varmt och fridfullt...

På kvällen kom mina barn för att besöka sin morfar för sista gången,
det kändes otroligt skönt att vi alla hade så gott om tid att ta farväl...

Och så, vid 06.50 tittade han plötsligt klarögt upp på oss
- och drog så lugnt ett sista andetag...

Älskad och saknad