mormormu

I generationer har kvinnorna i Tovas släkt plågats av odugliga och ibland
misshandlande män.
Fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen.
På den lilla ön utanför Kaskö i Österbotten är havet ständigt närvarande,
som en livgivande kraft men också som ett hinder mot omvärlden.

Tova och de två barnen är på flykt i natten.
En gång var hon lycklig och förälskad och livet låg framför henne.
Men det dröjde inte länge förrän mannen visade en annan sida.
Han började dricka alltmer och han misshandlade henne fysiskt och psykiskt.
Till slut förstod Tova att hon måste ge sig av om hon och barnen skulle överleva.

Hennes egen mamma Mari fick aldrig chansen till ett eget liv.
Hon var inte något önskat barn, hon misslyckades i skolan och ansågs enfaldig.
Hårt arbete i hushållet, ansåg man, var det enda hon dög till.
När hon födde Tova utanför äktenskapet blev hon för all framtid fast i det
kärlekslösa och påvra föräldrahemmet, där hennes mor,
en förhärdad torparkvinna som fött sju barn, styrde med järnhand.

Men hos Tova finns kraften att bryta upp från ett destruktivt liv.
Med hjälp av en väninna går färden till Helsingfors.
Mot Sverige.
Mot framtiden.

En gripande roman med självbiografisk grund.
Om tre kvinnors öden, om att bryta en ond cirkel
och återfå makten över sitt eget liv.

Redan efter första sidan var jag totalt fast, och har sträckläst hela natten.
Ibland så smärtsam så jag inte visste om jag klarade av att läsa mer,
och ändå ville jag bara inte att boken skulle ta slut.
Josefine Sundström har av kritiker jämförts med både Marianne Fredriksson
och Moa Martinsson.
Inte illa för en debutbok!
Lyckliga ni som har den oläst framför er    ;-)

En stark 5:a av 5 möjliga

Läs!! Läs!! Läs!!