mormormu

"Claire,

Jag vet att min bitterhet består av frusen sorg och slocknad vrede.
Men jag ska smälta bitterhetens is.
Jag ska komma till min rätt igen.
Stiga fram ur skuggorna, ja, det ska jag.
Finklädd.
Innan det mörknar för dina ögon ska du förstå vem jag är."

Hon, den första hustrun, riktar sig i brev till Claire,
kvinnan hon inte kan släppa taget om,
kvinnan som nu är gift med hennes Felix.
Han, som skulle ha varit pappa till den son som aldrig föddes,
han som kränkte och förnedrade och inte lämnade någon plåga oprövad.

Claire och Felix blir den himlakropp som allting kretsar kring, deras välstånd och lycka
 - Claires skönhet, sonen med de blåaste ögon - överskuggar till slut både det egna
konstnärskapet och vardagen tillsammans med dottern Ma och blir till en stor bitterhet.
Hon iakttar och smyger, tar sig in i familjens sommarhus, fläckar och smutsar ner.
Hon kommer nära.

Christine Falkenland har skrivit en skrämmande roman om avund i dess ondskefullaste
och lägsta form.
Suggestivt, krypande och på ett skimrande exakt språk utforskar hon det mänskliga
psykets solkigaste vrår.
Adlibris

Facinerad läser jag sakta boken, vart ska det bära, - vart ska denna vrede och sorg leda...
Betyget blir 4:a av 5 möjliga

En ung polsk kvinna är gravid, men ett barn nu skulle ödelägga hennes liv.
Allt mer desperat provar hon magsårsmedicin och hopp från höga höjder.
Men i ett land där abort är förbjudet är det inte så lätt att avsluta en oönskad graviditet.

Hennes bror ser Polens framtid i den katolska tron där familjen är något heligt.
Dessutom är han beredd att ta till långt mer drastiska metoder för att motarbeta
moderna värderingar i samhället.
Även om det gäller sin egen syster.

Samtidigt stävar skeppet Aurora mot den polska kusten.
Ombord finns en holländsk organisation som genomför aborter på internationellt vatten.
Den enda utvägen för någon men en provokation som inte kan tolereras för en annan.

Den svenska läkaren Ellen är mammaledig,
men när hon får en förfrågan att följa med Aurora till Polen i två veckor kan hon inte tacka nej.
Detta är Karin Alfredssons tredje bok om i serien om Ellen Elg.

Spänningsroman som förenar spänning och patos på ett alldeles förträffligt sätt.

Att en svensk deckare som inte översatts till något annat språk kan riva upp starka känslor
och en het debatt utomlands hör inte till vanligheterna.
Men efter att Karin Alfredsson under 2009 släppt sin deckare Klockan 21.37 blev det så.
- I Polen."
Adlibris

Liksom alla spänningsromaner i sviten om Ellen Elg får denna högsta betyg av mig,
- 5 av 5 möjliga.
Jag är ju så gammal så jag minns den tiden då abort inte var ett alternativ till preventivmedel.
De hemliga resorna till Polen hörde man, lite skvallrandes, talas om,
och här i Sverige skulle det utredas och finnas synnerliga skäl till att få abort godkänt.

Johan Theorins romaner med Öland som fond har satt stora avtryck i svensk spänningslitteratur.
Nu byter han tillfälligt spelplats och från ett vindpinat Alvar tar han oss med till en
mellanstor stad någonstans på västkusten.

Dit anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog.
Men Gläntan är inte riktigt som andra förskolor.
Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia - med öknamnet Sankta Psyko,
ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas.
Gläntan är Sankta Patricias egen förskola,
där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar.
En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som
förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.

Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter.
Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare,
när lille William försvann från den fötesrrskola där han då arbetade.
Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia,
att det har att göra med att Alice Rami,
den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren,
är patient på sjukhuset .
Är något av dagisbarnen hennes?
Jan är förbjuden att fråga,
men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.

En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren,
låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia.
Adlibris

Eftersom jag inte varit speciellt förtjust i "Ölandsböckerna" hade jag inga större
förväntningar inför denna.
Men ack så överraskad jag blev!
Började läsa den igårkväll, och i morse var den utläst.
En psykologisk thriller som jag aldrig skulle klarat av att se som film...
(märkligt det där, jag kan läsa hur spännande och hemska böcker som helst,
men jag klarar knappt av att se Morden i Midsomer utan att tycka det är lite för nervigt och otäckt...)
Betyget blir 4,5 av 5 möjliga 

om helgen med barnbarnen...
(och de stannade inte hela helgen, bara ett dygn, - knappt)
Om det är jobbigt att ha dem hos mig alla fyra osv...?

Visst, ska inte sticka under stol med att jag blir rejält trött,
men det är det absolut värt!
Vill inte missa ett endaste tillfälle att umgås med dem!
(det var dessutom självvalt, det behövdes ingen barnvakt eller så,
jag bara vill ha dem för mig själv en stund, - och de ville vara med mig sa de...) ;-)

För även om min kropp knorrar och värker lite extra efteråt,
(den knorrar och värker ändå, även om jag skulle ligga platt hela tiden, men OK, lite extra blir det...)
och även om jag alltså måste tillbringa både en och två dagar i fullständig vila efteråt,
så får jag så otroligt mycket energipåfyllnad av de här busarna!
(se där ja,  jag sitter och ler till och med nu när jag skriver om det...)
Att bli fullkomligt överöst med kramar och pussar,
att få lyssna på deras funderingar,
såväl stora som små tankar,
att få medla när det hettar till emellan dem...
Att få en massa goa kärleksföklaringar,
att få svara på frågor om allt mellan himmel och jord...
Allt detta gör mig lycklig ända in i hjärtroten!
Och det sitter i sååå länge  ;-)

Nu ska det också erkännas att de här ungarna vet så väl vad mormor kan och inte kan,
vet att man inte kan klänga på henne hur som helst,
att man måste hjälpa till med att plocka ihop och sånt...
Dessutom är det här ganska kvällströtta små frön,
vid 20-tiden blir det tyst
(nåja, lite fnitter och småprat blir det allt ett tag till bland de tre yngsta)
och även jag kan sätta mig på hela ryggen för att vila.
Sockerböna har vid det har laget slagit läger vid datorn och teven...
(men när de yngsta tystnat får Sockerböna och jag tid själva för att samtala,
- om lite mer om både tonåriga och vuxna saker)...)
Barnen gillar också, - som jag, att ta det ganska lugnt på morgonen,
såå, kort sagt, det fungerar väldigt bra egentligen!

I vardagsrummet har jag en bäddsoffa vars bäddbredd är 140 cm,
där var det tänkt att de tre minsta skulle sova...



Men se där ja, den hade den minsta lagt beslag på...
Nåja, jag hade ju även bäddat en extra säng, också den på 140 cm!



Men, - där var det ju helt tomt...!?



I bäddsoffan hamnade så Sockerböna, sent omsider!
Var kan de nu hålla hus, - de övriga tre gofisarna...?!



JO!
I mormors 120 cm:s säng!
Och där låg alltså även jag...
Men finns det hjärterum finns det stjärterum  ;-)