av att jag grät, - och det verkar inte bättre än att känslan följer mig hela dagen...
Trodde det här var över sedan flera år, - men tydligen inte!
För ett antal år sedan kallades jag av försäkringskassan till en utvärderingsvecka på en rehabanläggning söder om Stockholm.
En riktigt bra vecka, jag fick bl a en dag tillsammans med läkare, en dag med sjukgymnast, en med arbetsterapeut... och en dag med en psykolog...
Jag fick under stress testa att arbeta i olika miljöer, mäta styrka och uthållighet i muskler, provtagningar och en massa annat.
Det var jobbigt, jag har alltid ansett mig vara en stark männsika, både pyskiskt och fysiskt.
Förr ja, - men inte då och inte nu!
Det var väldigt jobbigt psykiskt att tvingas inse att jag inte längre klarade av det jag tidigare både klarat och älskat att göra!
Samtidigt var det skönt att få ett slags bekräftelse på att något var på tok med kroppen...
Alla var så proffsiga, vänliga och uppmuntrande, även om de betonade att det var en massa på tok i kroppen, och deras utlåtanden framfördes med både medkänsla och med konkreta förslag på hur jag skulle gå vidare!
Även när min identitet inte längre skulle vara "jobbet"
Så återstod den där dagen då psykologen och jag skulle träffas, och det visade sig att sjukhusets egna psykolog fått förhinder så de tagit in en ny konsult.
En fullständigt vidrig människa!
Det började med att hon fullkomligt läste lusen av mig, jag var inte vatten värd!
Redan i väntrummet där hon hämtade mig fick jag mig en känga...
Hon behövde egentligen inte prata med mig, för bara genom att se mig så visste hon vad jag var för typ, - det var så hon började vårt samtal...
ALLT var fel med mig, ALLT!
Om jag ens inbillade att någon tyckte om mig hade jag fel, - jag var en riktig skit!
När jag låg som en blöt fläck på golvet och storgrät föreslog hon att vi skulle ta uppehåll för lunch.
Jag lade mig i en soffa i ett ensligt rum, grät som jag aldrig gråtit, varken förr eller senare.
Kontorspersonal på anläggningen hörde mig och kom för att höra vad som hände, jag som alltid på den tiden skulle vara "duktig flicka" och sa att det var lugnt, trodde på något knäppt sätt att det ingick i utvärderingen...
Efter lunch fortsatte kärringen (ja, jag kan inte kalla henne annat...sorry) att hoppa på mig!
Hopp hopp hopp!
Jag var helt klar över att jag skulle ta livet av mig efter den här dagen, hur skulle en så usel människa som jag kunna fortsätta leva?!
Sista kvarten av vår dag bytte hon plötsligt metod, då ville hon sälja böcker till mig som hon skrivit, för hon var "väääärldsberömd" hon. Haa!
Efter det gav hon mig en prisuppgift, kommer inte ihåg men det var närmare hundratusen, om jag kunde komma till hennes klinik i Stockholm så skulle hon "bota" mig!
Den kvällen låg jag på hotellet, fortsatte gråta och ville faktiskt bara dö, men någonstans började äntligen en ilska gro. Jag blev fruktandvärt arg! Det här kunde verkligen inte vara OK!
Ryktet om det inträffade hade spridit sig bland övriga patienter, och de slöt upp vid min sida.
(det vara bara jag som haft "turen" träffa denna fantastiska expert...)
De tog kontakt med personal och berättade vad som hänt, och jag kände att alla brydde sig, och att alla var fruktansvärt upprörda över vad jag utsatts för.
Morgonen efter satt all övrig personal och väntade på mig när jag kom till anläggningen, och de var förtvivlade!
Psykologen hade fått packa och redan lämnat sjukhuset, och jag erbjöds hjälp på många sätt.
Men nejdå, - jag skulle klara av det själv jag!
Duktig kicka!
Sista dagen sammanställdes vistelsen, alla var överens om att min arbetsförmåga var lika med noll, och en del vidare utredningar remiterades.
(bl a röntgen av olika slag, mer ingående yrselutredningar)
Självklart ville de även att jag skulle ha en samtalskontakt efter påhoppet, men jag bet ihop...
Det psykologen sagt om mig var i stort sett att jag saknade förmåga att stoppa en pågående kränkning...
Var det syftet från henne? Att se hur långt hon kunde gå innan jag flög på henne, eller vad?!
Och om det finns en behandlingsform som är så krävs säkert en pågående behandling, inte kan det vara rätt att knäcka en person för att sedan lämna henne?!
Det här är väl ca sex år sedan, och i natt vaknade jag alltså av känslan att jag satt i stolen mitt emot denna kvinna som bara öste skit över mig...
Hur djupt sårade hon mig?!
Till och med nu när jag ska försöka skriva av mig det här så grinar jag!
Känns i kroppen som om jag har en riktigt djup sorg, och med den här eländiga kroppen jag har så yttrar sig det direkt med värken från helvetet...
Inte bara inombords, utan i varje cell.
Hud, muskler, leder, skelett, huvud...
Överallt utom i magen konstigt nog!
Ingen bra dag alls!
