Real life...
Kategori: Real life
är tydligen vad som behövs för att jag ska komma igång med ett inlägg...
Den här veckan vill Johanna att vi funderar lite kring att slappa
Hur fungerar du?
- Känner du att det blir för mycket ibland?
- Säjer din kropp ifrån när du behöver vila?
- Har du speciella slappar-stunder/-dagar?
- Nån annan typ av regel/vana/trix för att inte "gå in i väggen?
- Hur gör du för att slappa?
- Har slappandet ändrat sig med livets gång?
- Tycker du om att slappa eller blir du stressad av det?
Ja, när det gäller att slappa är jag numera något av expert på ämnet *harkel harkel*
Om jag känner det blir för mycket ibland, - nejdå... inte ibland, - ofta!
För att inte säga - alltid
Mina marginaler är små, mycket små, nästan obefintliga...
Blir kanske inte så stressad om det är mycket att göra rent praktiskt, det funkar någolunda bara jag får beta av det i egen takt, men om fler människor är inblandade, eller om det finns en tidsram...
DÅ skiter det sig!
Rejält!
Men allra mest stressad blir jag av folk, det kan vara att jag umgås med flera personer (en person i taget går oftast bra), det kan vara att det är folk i min närhet, t ex på bussen eller på ett evenemang av något slag.
Allra värst om det är ljud och ljus, eller folk som rör sig, t ex på ett köpcentrum...
Om min kropp säger ifrån... lita på det!
Jag blir utslagen!
Både psykiskt och fysiskt!
Vill bara vara tyst, svarar knappt telefonen, umgås inte med någon, orkar inte hålla kroppen uppe, utan vill bara lägga mig raklång, och det "behovet" kan komma direkt!
Innan jag lärde mig att läsa signalerna hände det många gånger att jag liksom säckade ihop vid matbordet när jag satt med familj eller vänner, till allas förskräckelse...
Därför planerar jag numera in vilodagar mellan de dagar då jag faktiskt måste, eller vill, göra något, beroende på vad jag gjort kan det behövas både en, två och tre vilodagar innan nästa händelse
(och nu snackar jag inte om stoora händelser, det kan vara att jag efter att ha lyssnat på en konsert måste ha två dygn i tystnad, eller ett besök i köpcentrat kräver en dag för mig själv efteråt..)
Om jag har speciella slappardagar, jajamen, numera är de schemalagda!
På söndagar brukar jag skriva en enkel lista över veckan som väntar, skriver in eventuella måsten, t ex läkartid, skriver sedan in sånt jag vill göra, umgås med en vän, biobesök, och så det jag nog borde försöka hinna med också, städa och tvätta t ex...
Och så däremellan ser jag till att det ligger vilodagar!
Så det blir ju inte så mycket gjort för mig som ni kanske förstår ;-)
Trick för att inte gå in i väggen, ja det är ju lite för sent för mig, det är nu ganska precis elva år sedan jag gick in den s k väggen, och fortfarande har jag ganska svåra symtom, är bland annat oerhört ljud och ljuskänslig, stressallergisk, att passa en tid stressar upp mig till den milda grad så jag är klar i timmar i förväg, och att jag faller ihop när det är över...
Jag har värk i varenda cell i kroppen, svår yrsel, kramper och diverse konstiga symptom...
Allt för att jag inte värdesatt och prioriterat slappandets ädla konst!
Hur jag gör för att slappa, - här snackar vi om en expert på området
Jag sover jättemycket, jag går ut och går i naturen, jag läser, jag lyssnar på musik... Ensam!
Om slappandet har ändrat sig under livets gång, - om det har!?
Förr såg jag nog mer eller mindre ner på de stackare som måste slappa, vara lediga eller till och med vara sjuka!
FY så besvärligt med såna människor!
Ställde inte minst till med problem på jobbet, då suckade jag troligen lite lätt och tog på mig att jobba extra istället för den kraken...
Lugn, bara lugn! Jag har allt fått äta upp detta senare i livet!
Tänka sig att jag trodde mig vara mer eller mindre oersättlig...
Så arrogant!
Men jag fullkomligt älskade mitt arbete! Och jag fick kickar av att jobba...
Mitt sätt att "slappa" då var nog mer att bjuda hem en massa folk på middag, arrangera en fest, storstäda klädkammare (detta var innan det hette walk in closet...) eller garaget...
Tänk om jag vetat då vad jag vet idag...
Idag värdesätter jag helt andra saker, är väl mer eller mindre fattig som en kyrkråtta, men lider alls ingen nöd.
Jag har tid för familj och vänner (även om inte alltid orken finns)
Jag är lyckligare idag än då, - det törs jag påstå!
Även om min kropp bråkar med mig på alla möjliga, och ibland omöjliga, sätt, så mår jag så mycket bättre nu!
Varför jag skriver allt detta trams?! - skulle jag bara få en enda person att tänka sig för, att inse vikten av att slappa så vore det underbart!
Snälla, - ta inte allt för givet och snälla, tänk igenom vad som är viktigt i livet!
Låter som floskler, men är trots det viktigt och sant, glädjande nog tror jag utvecklingen gått framåt och kanske arbetsgivare också börjat se sambandet mellan stress/stor arbetsbelastning och sjukskrivningar. Det kanske inte leder till sjukdom den första månaden eller året, men till slut säger kroppen stopp och belägg...
Nu var det i mitt fall inte endast jobbet som låg bakom kollapsen, mindre bra äktenskap, stora krav på mig själv om att allt skulle vara perfekt! Trädgård, bilar, hus, matlagning, motion... allt skulle vara perfekt!
Och bara genom att skriva om det här gör mig stressad och jag får en obehagskänsla i kroppen.
Dags för lite slappande....
Bloggadress: http://yohannailaspalmas.webblogg.se