mormormu

tacka er för alla goa kommentarer!
Gulle er!
Det betyder verkligen jättemycket med dessa hälsningar!
(korta eller långa spelar ingen roll, blir lika glad vilket som,
och ändå gladare om ni anonyma läsare någon gång lämnar ett litet spår)  ;-)
Nu menar jag inte att man måste kommentera varendaste inlägg,
det är helt orimligt.
Själv läser jag allt, och skriver ibland några rader...

Helena skrev i en kommentar, så sant och så klokt,
att när man har kanske 2-3 dagar/vecka som är "bra",
och de dagarna består av kanske 2-3 "bra" timmar,
då måste man lära sig att planera in tid för även
de sämre dagarna, dagarna när inget alls fungerar...

Jag är ändå tacksam över förmånen att få vara hemma,
inte som bl a Ingrid och Mammakero,
som trots svår värk måste ta sig till sina arbeten...
Hur i all världen orkar ni?!
Och alla ni som tvingas brottas med arbetsträningar
och olika åtgärder, trots att kroppen på alla sätt skriker "NEJ"!
Och alla som kanske inte har smärta,
men som mår dåligt av andra orsaker,
(eller till och med både och...)
oro över barn, sjuka familjemedlemmar, arbetslöshet,
ekonomi, ensamhet, trassliga relationer osv osv...

Mina första år som sjukskriven var hemska!
Jag bråkade med min kropp på alla tänkbara sätt,
- för jag skulle bara tillbaks till arbete!
Något annat kunde jag inte tänka mig...

Jag tvingade läkaren att skriva sjukintyg på max ett par veckor i taget,
(och vid varje tillfälle grät jag floder över "ytterligare 14 förspillda dagar")
även om hon senare berättade att hon varit fast övertygad om att
det skulle ta många år, om det ens skulle bli mer arbete för mig.
Men att hon förstod att jag psykiskt inte klarade av den informationen,
- och hon hade nog helt rätt...

Visst händer det fortfarande att jag kör slut på mig helt i onödan,
men tycker att jag oftast har en bra strategi för att ransonera energin.
Väljer vad som får "kosta", och försöker lägga in vilodagar mellan
dagarna då det "händer" något, och då snackar vi att t ex umgås med
familjen, veckohandla, fika med god vän, dammsuga, tvätta ett par maskiner,
ett lite längre telefonsamtal...
Inga stora åtaganden alltså!
Bara vardagslivet, och det får väl kosta både smärta och trötthet då...
Men max en sak/dag, och minst en vilodag efteråt!
Så kommer då de här skoven, och de kan jag tydligen inte påverka...

Jag har enbart haft goda relationer med läkare och försäkringskassan.
Aldrig fått orimliga krav på mig, aldrig blivit misstrodd eller på
annat sätt behövt kämpa emot dem.
Vilket jag är så oerhört tacksam över!
Det var faktiskt på handläggarens inrådan jag sökte, och beviljades,
sjukpension för drygt 1 (?) år sedan!
(bedömdes ha så försvinnande liten arbetsförmåga, "så den skulle jag lägga på
att klara av vardagen, och livet består inte endast av att jobba", så sa han...)

Dagsläget då? - liknar gårdagen,
måste strax försöka få på mig kläder.
(värst är att ta på kläderna på överkroppen,
och dagarna jag kunde gå bland folk bh-lös är liksom förbi...)
Borde ta åtminstone en kort promenad i det vackra, men kalla vädret.
(undrar om kattpisslukten är borta, hela landet verkar stinka. Varifrån kommer odören?!)
Dessutom finns risken att grannpojken dyker upp med jultidningar,
han kan ju få men för livet om jag öppnar i detta tillstånd!  ;-)

Nu lovar jag på heder och samvete att det ska dröja med dessa gnälliga
och långa inlägg!
Nu får det vara färdiggnällt för ett bra tag framöver!

Tack för att ni lyssnade  ;-)


Visar, - igen, denna bild på mina gofisar!
(kanske lyckas fånga dem på ett nytt gruppfoto under julhelgen, men det är ju inte
så ofta de alla sitter stilla samtidigt...)
Fotot påminner mig om en underbar Gotlandsvecka tillsammans med hela
min familj, - och hela Systerysters familj!
Den semesterveckan slår alla andra semestrar med hästlängder!