Alice Howland, lyckligt gift och med tre vuxna barn, är Harvardprofessor på höjden av sin karriär när hon märker att hon börjar glömma saker. Hon söker läkare och får diagnosen tidig Alzheimer. Hon är femtio år gammal.
Fortfarande Alice handlar om en kvinna som rent bokstavligt tappar förståndet. Det är thrillerspännande och hjärtslitande och fruktansvärt skrämmande, men ändå inte becksvart. För Alice är trots allt inte bara "den galna Alzheimerpatienten" - hon är också fortfarande Alice: professor, lärare, maka, mor och till sist även mormor.
Lisa Genova är född 1970 och är fil.dr i neurovetenskap. Fortfarande Alice är hennes skönlitterära debut.
Har du någon i din närhet som drabbats av dementsjukdomMÅSTE du läsa boken och få en liten inblick i hur den drabbade själv upplever händelseförloppet. Har du lyckligtvis inte det MÅSTE du läsa den ändå!
Jag är berörd, skakad, ledsen, glad, tacksam... omtumlad! (vissa av testerna som Alice går igenom har jag själv gjort för några år sedan. Även om resultatet lyckligtvis blev ett annat minns jag känslorna runt det hela. Jag tänker givetvis även på min pappa, - han hade ingen dementsjukdom, men drabbades hårt av Parkinson, vilket innebar att vissa av symptomen ändå fanns hos honom. Och jag minns hans förtvivlan när han inte fann orden...)
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om boken för att på något sätt få dig att läsa den...
Nöjer mig ändå med att säga, eller uppmana, - att ska du endast läsa en bok i år (i livet höll jag på att säga......)
- LÄS DENNA!!!!
Det är ingen tung och sorglig berättelse, snarare varm och kärleksfull!
Klockan är 3 på natten och Elizabeth Gilbert ligger på badrumsgolvet och gråter. Hon är drygt trettio, hon är gift, har ett hus utanför stan, ett framgångsrikt jobb och försöker få barn - men hon är inte lycklig. En slitsam skilsmässa, en depression och en turbulent kärleksaffär senare bestämmer hon sig för att ta en "time-out". För att på allvar ge sig själv tid och utrymme för att finna sin livsväg bestämmer hon sig för att själv ge sig ut på en lång resa under nästan ett år. I den här boken får vi följa med på hennes reseäventyr. Hon börjar i Italien där hon lär sig konsten att njuta, i Indien konsten att nå sinnesro och i Indonesien hitta balans.
En intensiv, känslig och underhållande memoar om att finna sig själv - och allt som kan hända när man tar ansvar för sitt eget välmående. Mix mellan memoar och reseskildring som läses som en roman!
1:a på New York Times bestseller list
1:a på Book Sense Bestseller
Översatt till 36 språk
Film med Julia Roberts i huvudrollen!
Såld i över 3 miljon ex. i USA
Utvald av Oprah Winfreys bokklubb
Trots att jag nu precis läst ut boken (Tack Systeryster) tänker jag låna DVD:n av dottern M och se filmen också!
Bokbussen väntade som vanligt på mig med ett antal förbeställda böcker... (vilken lyx, jag lånar och läser.. lånar och läser... och inte en krona kostar det)!
Jag ska läsa ut Lyckan, kärleken och meningen med livet ikväll, efter det ger jag mig i kast med någon av dessa...
Solen värmer upp rosmarinen, citrusträdet och de olika orkidéerna...
Nu börjar citrusträdet blomma igen, och det doftar helt ljuvligt ;-) Samtidigt mognar en del frukter... Det lilla trädet har jag haft i kanske 4-5 år, det bär alltid endera blommor eller frukt, - ibland allt samtidigt! Blommor, kart och mogna frukter...
Den här köttätande orkidéplantan har jag haft i säkert 12 år, den har ALDRIG planterats om, däremot beskurits kraftigt, total snaggning... Dem tåligaste blomman jag någonsin haft!
Rosmarinplantorna ska så smånigom ut på balkongen för att sprida väldoft där...
Glöm inte att scrolla ner till tulpanbilden för att delta i "vårteckensutlottningen"!
- ni får verkligen ursäkta om jag är något mer virrig än vanligt i mina inlägg och kommentarer idag...
Har nämligen fått en låda i skallen!
En TUNG låda...
Väldigt tung låda!
Så snabbt kan en olycka ske, och de flesta olyckor sker ju i hemmet...
Sant, sååå sant!
Rusade (nej, överdrivet, - släääpade mig) ner till förrådet igårkväll, meningen var att hämta en strömkabel till dataskärmen. Resultatet blev alltså en kartong i skallen!
Och jääädrans va ont det gjorde!! (nu ekar det ju så bra i källare, så jag knep ihop, ville ju inte ha ner grannarna) Jag såg inte när kartongen kom, - den bara kom flygande från ovan!
En bula i pannan, STOR som en tennisboll, och ÖM som en... hemorojd i ändalykten! (det sistnämda har jag faktiskt ärligt klarat mig ifrån, - men jag kan ju ana hur ömt det vore...)
Googlad bild, för jag vägrar gå ner dit igen, - inte ens för att fota, förren jag får hjälp av Snusmumriken att röja där! En hel del av pryttlarna ska nämligen "få vingar" och flytta hem till honom - där de hör hemma...
Kom ihåg att scrolla ner till min lilla tävling!! Vinstchansen är stor, - 3 vinster och inte så många svar ännu...
apoteket och tittar försiktigt runt bland hyllorna.
Till sist vågar hon sig fram till en expedit och viskar: - Ursäkta, men säljer ni extra stora kondomer? - Javisst, svarar expediten. Vill ni köpa några?
- Njaa, men är det OK om jag väntar här tills någon kommer in och köper?
Handlingen är i korthet den att ett norskt par i 40-årsåldern beger sig med sina tre barn till Garmisch-Partenkirchen i södra Bayern. Hon talar tyska, det gör inte han. Hon vurmar för allt bayerskt, medan maken vältrar sig i sarkasmer om stöveltramp och källarpedofiler. Han mår inget vidare; till råga på allt försöker han skriva dramatik, men misslyckas, alltmedan frun i lönndom ligger med en tysk.
Boken är skriven som en dialog mellan paret, bitvis smårolig och ironisk. Men mest bara lååångtråååkig...
Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.
Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?
När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan sekunden innan han skulle hugga tänderna i sin grillade Zigeunerwurst med surkål och fransk senap. En annan Johansson och att se runt några hörn är inte längre att tänka på. Samtidigt som hans gamla liv plötsligt försöker gripa tag i honom på nytt. Hans egen läkare berättar en hemsk historia om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Prima virke för den som kan se runt hörn men knappast något för Johansson i det skick som han numera befinner sig i.
En spännande historia som av mig får en 4:a av 5 möjliga
Är ganska stolt över mig själv, (får man vara det...?!) TROTS blåst, värk och lathet tog jag ut stavarna på en ca 7 kms runda idag.
Men jisses, - vad stökigt det är ute i naturen nu!
Massor av grenar och ris ligger spridda efter blåsten, och skatorna jobbar febrilt med att bygga bo av spillvirket... ;-)
Men det är inte endast naturen själv som stökar till det...
Hundskit naturligtvis, - men även hel del hästskit, är spridd efter gångvägen...
Se där ja! Ryggstödet på en träbänk tittar fram, undrar när hela bänken syns... (lägg märke till de tappra skidåkarna som fick slita hårt i blåsten) Men varför har bänken blivit så färgglad, den som var så fin ändå...?!
Vem dricker mjölk (och slänger tomkartongen) efter gångvägen tro...?!
OJDÅ!? Snusmumrikens cykel skymtas, varför står inte den i cykelförrådet...?!
Med små små... pyttesmå bokstäver skrivs oerhört viktig information, är det dessutom på färgad bakgrund, (värst är röd eller blå), är det ju näst intill omöjligt att ta del av det skrivna...
Och jaaaa jaaa jaaa, jag veeet att jag ärNÅGOT närmre *harkel* 60 år än 50!! Och jag veeet att det finns något som heter glasögon...
Behöver inte alls påminnas!!
Men kan de bara inte använda större text!!??
Upptäcker nu att det syns tydligare på foto, jag får helt enkelt fota vad jag ska läsa...
Men våfflor blev det, - och jodå, - MED grädde!! Jag ska ju gå ut och stavgå i stormen nu... ;-)
och nu har man förvandlats till en sån där man aaaldrig skulle bli... (nu och nu förresten, det var ett tag sedan den förvandlingen...ärligt talat...) Kärringen!
Minns speciellt när jag bastade på badhuset tillsammans med en kompis, vi satt där och lyssnade på ett gäng tanter som pratade om vädret, bytte kakrecept, de gav blomsterråd, tipsade om böcker, diskuterade läkare och sin (o)hälsa, och som de tjatade (!) om barnbarn... (vilket nu får mig att fundera, - hur gamla var de egentligen de där damerna...?!)
Vi log stort, och övermodigt..., lovade varandra att sååå skulle vi ALDRIG bli! (nej, vi var inte i 12-årsåldern... - vi var väl snarare 32...)
Det fanns ju sååå mycket annat roligt och intressant att språka om ;-) Killar, killar och killar, krogen, konserter, kläder, träning, killar, sex, killar, killar och.. ja ni fattar va?!
Men tiden hann ikapp även denna partydrottning!
Nu är det (o)hälsan, barnbarnen och andra "tantämnen" som avhandlas...
Och nu måååste jag bara kommentera nattens STORM!
Hustak har blåst av, busskurer har försvunnit bort i perferin, träd blockerar vägar, strömavbrott, teleavbrott... You name it!
Själv var jag helt övertygad över att de stora träden utanför sovrumsfönstret skulle komma åkandes genom rutan för att göra mig sällskap i sängen... Det lät som om länets alla traktorer stod utanför och drog igång sina motorer i en stor och enig kör... Men det vara bara naturens makter!
Idag (jag fortsätter på tanttemat) är det en riktig skitdag! Värk värk och återigen värk! Varendaste liten cell i kroppen jävlas med mig...
Jag skyller det på blåsten! Och kanske lite på supermånen också... (hoppas nu bara att inte min kompis Monica hittat hit och ser vilken gammkärring jag blivit)
Hon hörde en mygga någonstans i rummet, men den kunde finnas i hennes huvud. Två dagar efter olyckan hade hon hört ett brusande ljud och det hade funnits kvar sedan dess. Läkaren hade förklarat att tinnitus kunde utlösas efter en stark sinnesrörelse. Hon hade ätit Efexor och Mirtazapin i fem månader nu men bruset hade inte försvunnit. Stormen fanns kvar i henne. Det var en påminnelse. När pojken i sängen öppnade sina ögon skulle stormen lösas upp.
Ann och Johan Nedergård sitter vid sin snart elvaårige sons sjuksäng. Andreas har legat i koma i flera månader sedan han fått ett träd över sig efter den stora stormen.
Med stor medkänsla och på ett starkt och mångbottnat språk skildras hur Johan och Ann lever i chock och desperation, men också med ett hopp. Hur ska de kunna fortsätta med sina liv? Kommer det att vara något mer än en semester från döden? Och den största frågan kommer Andreas att återvända till dem? Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem är en roman om kärlekens villkor under den största påfrestning två personer kan utsättas för.
Romanen är olik de andra böcker jag läst av Edwarson, - deckarna om kommisarie Winter. Den här är en tragisk och sorglig berättelse, men ändå inte alls tung att läsa.
Senaste månaden har jag tappat en följare på Bloglovin´ MEN mina besökssiffror har nästan fördubblats under samma tid!!?
Detta känner jag att jag vill fira! (naturligtvis inte det faktum att jag förlorat en följare...) Ska fnula lite på en tävling/utlottning, - återkommer i ämnet ;-)
Så varmt välkomna såväl "gamla" som nya gäster!
En del av er lämnar ju dessutom kommentarer ibland ;-) Det gillar jag, - för då har man ju möjlighet att hitta till era ev bloggar. Eller så får man en e-postadress och kan skicka ev svar dit...
Men även ni som inte kommenterar är naturligtvis lika välkomna!! (fast lite lite nyfiken på vilka ni är måste jag erkänna att jag är ändå...)
Och det är ju inte meningen att det ska finnas några måsten på att säga något, måsten har vi tillräckligt av i livet ändå...
Och apropå kommentarer, - ibland är jag ganska duktig på det, andra perioder helt enkelt urusel!
Och hos vissa av er har jag helt enkelt tekniska problem med att kommentera. Vet inte vad det beror på, är det någon inställning hos mig som är hindret? Tror faktiskt det är de med blogspot som jag har svårt att "nå". Tips någon?!
gjorde den rara lilla Stintan... (eller också var det precis det hon gjorde) ;-) Lovade henne att, - medan hon är på jobbet, hjälpa till att bevaka en sajt.. En sajt där de någon gång denna vecka, - precis när som helst, kommer lägga ut ett lösenord.
Den som snabbast kommenterar lösenordet vinner!
Och vinsten består av en smart och svindyyr pryl till hunden!
Jag knappar mig in på sidan minst femtioelva gånger i kvarten. Det gör jag varje vaken stund på dygnet... (det är ju så jag fungerar, - allt eller intet...)
Vare sig du jobbar eller inte Stintan är jag på jakt!!
Och varje nanosekund det tar för sidan att uppdateras är stresspåslaget HÖGT...
Jobba du lugnt vidare vännen, - jag gör vad jag kan för att bärga din vinst ;-)
Men nu får de jäklar i min lilla låda lägga ut lösenordet snart!
Har sedan första boken i triologin om Walter Gröhn och Jonna de Brugge , Vredens Tid, riktigt längtat efter fortsättningen, kanske just därför blev det något av en besvikelse med denna... Förväntningarna var riktigt höga! Hade dessutom behövt en resumé, eller kanske läst del ett direkt före denna för att hänga med ordentligt...
Tegenfalk har sinne för cliff-hangers, och del tre kommer senare under året.
Walter parkerade en bit från huvudgrinden i skydd av några träd. Piketpoliserna var snabbt ute ur bilarna och grupperade sig ljudlöst framför grinden. Väktaren låste upp två enorma hänglås. De svartklädda poliserna spred ut sig som en solfjäder i grupper om tre. Jonna drog sin Sig Sauer och osäkrade. Walter gjorde likadant. Tillsammans med en av piketpoliserna tog de vägen längs ett av stängslen. Med ficklampan ställd på dämpat läge började de lysa på husvagnsdörrarnas lås. Dimman gjorde sikten nästan obefintlig. Som vålnader hukande längs med de uppställda husvagnarna undersökte de lås efter lås. Det var tidsödande och trots kylan och den fuktiga luften svettades Jonna. Genomskinliga pärlor trängde ut i pannan och rann längs tinningarna. Hon kände hur adrenalinet rusade i ådrorna. Hennes andetag bildade kondens som blandades med dimman till en vitaktig mjölk. Hon iakttog konturerna av Walter som fanns snett till höger. Som en skenbild flöt han in och ut ur dimman. Märkligt nog rörde han sig smidigt trots sitt handikapp i ryggen. Han höll vapnet i båda händerna riktat ned i marken framför sig. Jonna viskade till honom, men han hörde inte. I stället försvann han in i tjockan. Hon flyttade blicken för att inte förlora piketpolisen ur sikte. I samma ögonblick såg hon hur dimman slukade även honom. Hon tog några hastiga steg efter kollegan hon inte ens visste namnet på när något plötsligt bröts under hennes sko.
Mitt betyg blir 3,5 av 5 (skulle särkerligen blivit högre OM jag haft första boken i färskt minne...)
En vintermorgon när de äter frukost hör de på lokalradion: -"Vi kommer att få 8-10 cm snö idag. Vi vill därför att ni parkerar er bil på den sida av gatan som har jämna husnummer, så att snöplogen kan komma fram."
Varpå Ingemars fru går ut och flyttar bilen.
En vecka senare, när de än en gång äter frukost, hör de följande meddelande på nyheterna: -"Vi väntar in ett nytt snöoväder idag, och räknar med snömängder på ca 15-20 cm. Snöröjarna är tacksamma om ni parkerar bilen på den sida av gatan som har udda husnummer, så att snöplogen kommer fram."
Ingemars fru går lydigt ut och parkerar bilen på den sida vägen som nyhetsuppläsarna nämnde.
Nästa vecka utspelas samma scenario ännu en gång. Nyhetsuppläsaren meddelar att det väntas mer snö. - "Vi räknar med 14-16 cm snö idag, vi vill därför be alla att parkera era bilar på den...."
Då försvinner strömmen och radion tystnar.
Ingemars fru blir mycket upprörd, och med ett bekymrat ansiktsuttryck säger hon till sin man: - "Älskling, jag vet inte vad jag ska ta mig till. På vilken sida av gatan ska jag nu parkera bilen? Du vet, så att snöplogen kommer fram."
Med den kärlek och förståelse I rösten, som alla män som är gifta med blondiner alltid har, säger Ingemar: -"Men älskling, kan vi inte bara låta bilen stå kvar i garaget i dag?"
det är att vakna med en rejäl baksmälla på söndagsmorgonen...
Speciellt när man inte gjort sig förtjänt av den!
Inte ens det minsta lilla glas vin har avnjutits, och ändå sprängs snart skallen, försöker öppna mina ljusskygga ögon, jag försmäktar av törst och jag mår helt enkelt illa...
Jag ska nog sova en stund till och sedan göra en omstart av dagen!
OM jag hade tagit några Norrländska Paraplydrinkar hade jag ju förstått varför jag mår som jag gör...
För nog borde vi väl veta att inget är säkert när det gäller våren?! Det är ju för fasiken fortfarande mars månad! Och efter den kommer lika opålitliga april... Så att det drog in ett litet snöoväder igår borde ju inte vara en skräll precis!? (och det sägs ju att ny snö behövs för att få bort den gamla...)
Såå, mina nyss framtagna dynor till balkongen har kånkats undan igen, och den planerade dagsturen till The Whowalley (Vemdalen) är inställd. Lika bra det i och för sig, har värkligen djävulskt ont i halsen idag!
Idag kommer den oväntade presenten från Snusmumriken väl till pass!
Nu ska jag ta morgonpillren och sedan fluffa upp kuddarna (4 st använder jag) för att somna om, - såååå himla skönt!!
Den allra mjukaste och mysigaste pläd som tänkas kan... Du vet vad mamma behöver du, Snusmumriken ;-)
som är både snabb att laga, billig OCH vansinnigt god!
6 st grovrivna morötter 1 st hackad purjolök valfri fisk (jag tog 2 pkt torsk) 2-3 fiskbuljongtärningar citronpeppar grädde citron dill ev räkor
Fräs de rivna morötterna och den hackade purjon i smör, slå på lite vatten, buljongtärningarna och grädde. (grädde och vatten efter tycke och smak, beroende på vilken konsistens man föredrar) Låt koka ihop några minuter. Skiva eller tärna fisken och låt den koka med i grytan. Krydda med citronpeppar, flingsalt och en aning citronsaft. Till sist ev dill och räkor.
Servera med t ex kokt potatis och gärna en klick aioli...
I generationer har kvinnorna i Tovas släkt plågats av odugliga och ibland misshandlande män. Fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen. På den lilla ön utanför Kaskö i Österbotten är havet ständigt närvarande, som en livgivande kraft men också som ett hinder mot omvärlden.
Tova och de två barnen är på flykt i natten. En gång var hon lycklig och förälskad och livet låg framför henne. Men det dröjde inte länge förrän mannen visade en annan sida. Han började dricka alltmer och han misshandlade henne fysiskt och psykiskt. Till slut förstod Tova att hon måste ge sig av om hon och barnen skulle överleva.
Hennes egen mamma Mari fick aldrig chansen till ett eget liv. Hon var inte något önskat barn, hon misslyckades i skolan och ansågs enfaldig. Hårt arbete i hushållet, ansåg man, var det enda hon dög till. När hon födde Tova utanför äktenskapet blev hon för all framtid fast i det kärlekslösa och påvra föräldrahemmet, där hennes mor, en förhärdad torparkvinna som fött sju barn, styrde med järnhand.
Men hos Tova finns kraften att bryta upp från ett destruktivt liv. Med hjälp av en väninna går färden till Helsingfors. Mot Sverige. Mot framtiden.
En gripande roman med självbiografisk grund. Om tre kvinnors öden, om att bryta en ond cirkel och återfå makten över sitt eget liv.
Redan efter första sidan var jag totalt fast, och har sträckläst hela natten. Ibland så smärtsam så jag inte visste om jag klarade av att läsa mer, och ändå ville jag bara inte att boken skulle ta slut. Josefine Sundström har av kritiker jämförts med både Marianne Fredriksson och Moa Martinsson. Inte illa för en debutbok! Lyckliga ni som har den oläst framför er ;-)
En kall vintermorgon hittar en bibliotekarie en utsvulten och frostbiten kattunge som slängts in i bibliotekets bokinkast. Personalen tar sig an katten, och trots en hel del motstånd lyckas de få behålla sin bibliotekskatt. Dewey blir en symbol inte bara för biblioteket utan också för hela den lilla staden Spencer. Vi lär känna många färgstarka och gripande livsöden i denna sanna historia om en katt som blev känd och älskad i hela världen. När Dewey dog 2006 stod hans dödsruna att läsa i över 300 tidningar världen över.
Vicki Myron är bibliotekarien som hittade katten Dewey den där kalla januarimorgonen. Hennes eget liv är lika mycket en framgångssaga som Deweys som hon skickligt väver samman med sin egen.
En sann och söt historia, speciellt för alla kattälskare, ändå upplevde jag boken som något för lång, och ibland till och med lite tråkig, inte minst språkmässigt. För mig hade det nog räckt med att läsa en artikel om bibliotekskatten...
Betyget från mig blir 3,5 av 5 möjliga (men när jag googlade om boken ser jag att många många ger den 5:or i betyg, så ge den gärna en chans om du är kattälskare, det är kanske bara jag som inte är på humör för den gulliga historien... Nu ska jag ge mig på Vinteräpplen, det har jag längat efter sedan jag läste MarieLouises betyg på den...) ;-)
Kolla vad fint de små grytorna från Inreda.com passar till tallrikarna från Ikea... Jag vet ännu inte riktigt vad jag kan tänkas servera ur dem, det är ju bara tillbehören till rätterna som ryms i minigrytorna ;-)
Imorse ett helt vanligt matbord med gott om plats för min frukost, min dator och morgontidning... I eftermiddags förvandlades det till en grotta, en koja, en bokbuss och ett gömställe för Systrarna Bus... Ikväll ett fikabord och ett bra forum för långt samtal om allt och intet, när rara Stintan äntligen kom på besök tillsammans med sin Ludde...
för att man ska kunna säga det är VÅR, (i natt var det 17 minus...) - men visst kan man väl ändå inbilla sig det ;-)
Läste att MarieLouise njöt av en kopp kaffe på balkongen idag, kan hon så kan jag tänkte jag... Men, - först måste jag städa bort lite vinter där!
Sagt och gjort, den där lilla ytan tar inte lång stund att få ordning på.
Tur det, för jag är inte riktigt i form idag... Ont i skallen, ont i kroppen, ont i själen! (det där sista är inte sant... men kropp och knopp bråkar desto mer med mig idag)!
Gårdagens träff var verkligen supertrevlig!! Härligt att få fylla på energiförrådet, och konstigt nog blir jag inte så trött som jag brukar när jag träffar folk! (jag brukar bli helt tom och utmattad i skallen, men inte med dessa tjejer)!
Helena, Ejmis, Tossan och jag startade upp med frukostbuffé på Ikea, en buffé som bl a innehöll bröd, pålägg, juice, kaffe, te, kokta ägg, kaviar, äggröra, bacon, köttbullar, prinskorv, plättar, sylt, youghurt, flingor... Allt för 29:-! Inte underligt vi tillbringade TVÅ timmar pladdrandes och sladdrandes ;-)
Efter det blev det lite shopping både på Ikea och inne på Birsta City, med betoning på liite, själv köpte jag en laptopbricka för 39:-, det var allt...
Träffen avslutades med mer prat över en latte. Härligt att vi snart ska ses igen! Och då ska vi besöka rara Annica ;-)
Är det "tillåtet" att känna glädje, värme, kärlek och lycka när andra delar av världen drabbas svårt av naturkatastrofer, när det finns ondska, och så många sjukdomar, när min dotters vän omkommit i tragisk och onödig arbetsplatsolycka, och fyra små barn blivit moderslösa, en man förlorat sin livskamrat?!
Är det då OK att glädjas åt årets första videkisse?!
Frågan kom upp igår när jag var på en vårkonsert (med min kusin som solist), - kanske är det så vi måste få möjlighet att njuta av t ex vacker musik för att orka ta in allt det andra...?!
Imorgon ska jag fylla på den positiva energin genom att träffa underbara vänner, Helena, Ejmis, Tossan och jag planerar att starta upp dagen redan klockan nio med frukostbuffé på Ikea... Det ÄR väldans tidigt, åtminstone enligt mig! Efter det ligger dagen som ett trevligt och oskrivet blad framför oss ;-) Mycket pladder och sladder så klart! Vem vet, kanske även lite shopping...
Idag blir det mycket vila, det gäller att planera och förbereda inför morgondagen!
ni vet, de där tipsen som brukar dyka upp i diverse veckotidningar, en del helst sanslösa, nästan idiotiska, och en del helt självklara... Sånt som man gör mer eller mindre varje dag utan att ens fundera på saken...
Bläddrade i en tidning hemma hos mamma och såg ett spännnande (?) tips, bestämde mig för att testa det på mitt missfärgade silver...
Ner med besticken i en kastrull med kallvatten och några råa potatisar. Koka upp och låt sjuda i ca 5 minuter...
Den lilla stugan bakom åsryggen var full av mandelkvarnar. Väl framme vid dörren kunde inte Ludde annat än kliva på, han kände sig frestad - som barnen i sagan om häxan och pepparkakshuset. Samma känsla fick Åsa i mörkret utanför kursgården - att hon precis var på väg att luras in i någonting: In i ett dödshus vid älven. Åsa Weijle och Ludde Markh blir kuggar i ett spelverk om apparater och föremål, indragna i ett drama som får sitt avslut vid Hylströmmen, vattenfallet i Hälsingeskogen.
Betyg 3 av 5 (vilket är ett bra mycket bättre betyg än vad jag gav Woxlins förra bok...)
Det var ett X:s barnbarn som skrev, - "saknar dig ♥" (bara det att hon letat rätt på mig på FB värmde jättemycket) Jag var gift med hennes farfar, och fanns med i hennes liv under hennes första sju-åtta år.
Och sedan försvann jag...
Förr i tiden hade föräldrarna många barn, numera har barnen många föräldrar, - och mor/farföräldrar...
Vad gör det med barnen?! Är det lätt att älska och känna tillit till människor när en del bara är borta en dag?! Blir man cynisk? Sviken? Bitter? Arg? Otrygg? Eller har de tragiskt nog redan lärt sig att det är så livet är?! Rycker på axlarna och går vidare?
Jag har under åren som gått sedan skilsmässan haft sporadisk kontakt med flickans mamma, och de har också besökt mig vid ett par tillfällen, men det är stor skillnad mot för hur det var då...
Nu har vi iallafall chattat och bestämt att vi ska försöka träffas snart, vi bor inte i samma stad så vi måste planera lite först bara...
Alla kommentarer på förra inlägget visar på att ni missuppfattat mig t o t a l t !!
Jag har tydligen gett sken av att jag är någon slags Moder Theresa!
Inget kan vara mer fel!!
Jag är snäll och go i b l a n d, men säkert minst lika ofta en riktig skitstövel! (som de allra flesta alltså...) Att jag sedan tror stenhårt på att det man sänder ut, - det kommer tillbaks, - att det man gör för andra kommer förr eller senare att hända dig själv, i en eller annan form... det är en annan sak!
Och ärligt talat, att glädja någon annan är väl det roligaste man kan göra?!
Lika bra jag sätter stopp på de andra spekulationerna också, grannen i fråga är i n g e t för mig! Finns för övrigt ingen alls som skulle kunna var det! Jag är för tid och evighet botad från kärlek!
Nu byter jag ämne... Den där superduper fönstertvättarprylen går att beställa på nätet, googla på "speed cleaner" så dyker det upp några sidor. Jag länkande till en av dom i inlägget om underverket. Idag när solen sken gick jag och synade mina nyputsade rutor, och allvarligt, - inga flammor, inga ränder, bara skinande gnistrande rent! :-)
Ligger här och sneglar på Skavlan, och som vanligt på fredagar följs det sedan åt av Modern Family och sedan Samantha. (förtydligande, Skavlan ligger INTE här brevid mig, han är på teven naturligtvis...) OM det opålitliga internet håller sig i schack ska jag också läsa, och kommentera, i Bloglandia. Men det verkar inte som om bredbandet är på min sida ikväll... :-( Håller andan så att inte inlägget försvinner i intet innan jag hinner posta det!
När jag egentligen skulle behöva mig en alldeles egen Rut, - för kroppen är ju som bekant som den är...
Då klarar jag inte av att neka en man i nöd, undra hur man egentligen är funtad!?
Igår kväll ringde nämligen en granne, tillika ensamstående man 60+, han hade drabbats av ryggskott och bad såå snällt om min hjälp.
Jag är väl inte direkt känd för att neka karlar något *harkel*
Planer gjordes upp och jag ställde klockan på ringning...
Kl 08.30 stegade jag in i hans lägenhet beredd för att ge service, och lindra hans stora nöd...
Med trasor, diverse medel, dammsugare och moppar förvandlades hans 2:a på 2 timmar till en nystädad och fräsch lägenhet!
Av RUT...
Sådärja, nu har jag en prick i himlen! Och grannen kan ta emot sina barn i helgen...
När jag kom hem igen ringde en kusin till mig på dörren, - på med kaffepannan! Vi diskuterade böcker och livet över FYRA (4) koppar java! Då dök min mamma upp, och över en femte kopp fortsatte diskussionen ;-)
Inte underligt jag tagit två promenader efter den koffeinkicken!
Nu känns det som om jag troligen gjort mitt för idag, det får bli sitta-på-hela-ryggen-läge resten av dygnet...
Roger Brown är om han får säga det själv Norges bästa och mest underbetalda headhunter, han har en alldeles för vacker hustru, en alldeles för dyr villa och måste därför stjäla alldeles för mycket konst för att kunna upprätthålla sin livsstil.
Clas Greve är den perfekta kandidaten till alla slags toppjobb, en man med både kvinnotycke och en Rubensmålning i hundramiljonersklassen. Om Roger Brown får tag på den målningen är hans ekonomiska problem lösta och hans hustru Diana kommer vara honom evigt trogen. Diana vill ha sitt konstgalleri. Och ett barn. Alla vill ha något. Ingen får det gratis. Inte utan att gå över lik. Någons huvud kommer rulla i den jakt som börjar.
I augusti kommer filmen Headhunter (som bygger på Huvudjägarna) på bio, jag kommer INTE att se den! Till och med boken är ju emellanåt så spännande att jag nästan blundar medan jag läser... Att jag då skulle klara av att se filmen... - inte en chans mina nerver håller för det!
är namnet på produkten, (och just nu även namnet på mig)...
Jösses, vilken grej!
Min mamma köpte den på Selånger Marknad i somras, jag avstod, snål ekonomisk som jag tydligen var just då ;-)
Och ärligt talat, hur ofta håller produkterna måtten när man kommer hem?! Den slipade försäljaren klarar det galant, - han är ju för f*n expert! Men så står man där själv efter köpet... lurad!
Inte i detta fallet alltså, nu blev jag lurad eftersom jag INTE köpte den...
Idag stod jag inte ut med att försöka se ut genom de skitiga fönstren, lånade fönsterputsargrejen, och vips!
Inga trasor behövs, i samma rörelse både tvättas, poleras och torkas rutorna! Specialmedlet gör att det inte blir några ränder eller flammor! (1 msk av medlet blandas med 1 liter vatten = drygt)
Nu klarar jag mig ett tag utan att ringa efter firman som brukar putsa hos mig! (och har alltså snart sparat 300 spänn, snart eftersom jag inte tagit alla fönstren ännu...)
Nästa marknadsbesök ska jag köpa mig en egen! Eller kanske jag beställer en på nätet...
(blev så ivrig så jag även gick ner och putsade rutorna på porten...)
Det här första boken om universitetsrektorn Emma och kriminalkommisarien Filip, jag gjorde tvärtom, läste den andra boken först, (som det ibland kan bli när man står i kö på böcker på biblioteket...) Den Som Törstar, och jag måste säga att även om jag gillade den boken, gillade jag denna ännu mer!
Men fortfarande tycker jag det är osannolikt att samma personer ideligen ramlar över lik och blir huvudpersoner i mordutredningar...
Emma Lundgren, ung rektor vid Västgöta Universitet i Skövde, är alldeles ny på jobbet, när hennes sekreterare Vera Nilsson plötsligt hittas brutalt mördad. Mordet väcker stor uppmärksamhet i media eftersom hela universitetsledningen hör till de misstänkta. Mystiken tätnar när en schackpjäs från 1300-talet, som tidigare stulits från utgrävningarna i Varnhem, dyker upp på ett oväntat ställe.
Med spår och villospår, plus en gryende romans, blir Den svarta löparen en riktig pusseldeckare i småstadsmiljö, en spännande berättelse med trådar som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Det är också en berättelse om manligt och kvinnligt och om makt och maktlöshet.
idag landade mitt pris från Zeta och Kalasgotts tävling! (Kalasgott drivs av Jennie som tävlar i TV4:s Mästerkockarna)
Det "inspirerande receptet var en solklar vinnare" (har visats förr här på bloggen, men här kommer det igen...)
Potatisrulle
Till 8 pers behövs: 600-700 gr mjölig potatis 1 ägg 1 dl vetemjöl Salt & peppar Olivolja -------------------------------- 250 gr spenat, gärna fryst bladspenat 1 msk smör 1 dl riven parmesanost 1 äggula Salt, vitpeppar & muskot
Tina spenaten och krama ur vätskan, hacka den grovt Fräs spenaten i smör ca 5 min och blanda sedan i osten, äggulan och kryddor
Skala och koka potatisen, ånga av den Mosa potatisen och rör i ägget, mjölet och kryddorna Bred ut potatisdegen på ett smörat bakplåtspapper, fördela spenaten över degen Rulla ihop degen med hjälp av papperet, och packa in den i papperet Grädda mitt i ugnen vid 200 gr i ca 25 min Låt papperet vara kvar medan den kallnar (hit kan rätten förberedas dagen innan)
Skiva rullen i ca 2-3 cm tjocka skivor (skär gärna lite snett så ser det trevligare ut) Pensla med olivolja (ev smaksatt med riven vitlök) och strö på riven parmesan Gratinera i ca 4-5 min i 250 gr
numer behöver man inte jaga eller ragga på vem som helst! Inte hänga på krogen för att hitta någon att vänstra med...
Nej, nu kan den som är gift eller sambo helt enkelt hitta sina äventyr här på nätet! Planera sin otrohet medan man är på jobbet, eller varför inte från hemmet!?
Tjänsten annonseras dessutom flitigt i tevereklamen...
har jag redan uträttat en hel del "kontorsgöromål"... (så nu vet ni vad mycket spännande som händer i sänghalmen hos mig) Kontorsklädseln består av ett midnattsblått nattlinne med små små stjärnor... (Casuel dresscod)
Jag har ringt ett par viktiga samtal, - och några riktigt trevliga också (bl a har jag tillsammans med min Öviksväninna sjungit en truddelutt via luren...) - har loggat in på Vårdcentralen och förnyat ett recept - har paketerat en pocketbok som ska skickas till FB:s Pocketrunda - druckit en kopp nybryggt Zoegas, och naturligtvis påtår - tagit morgondosen av diverse piller - bokat biljetter till Wallmans Salonger på Södra Berget (jag har dessutom ombokat, eftersom jag glömde räkna med mig själv i bokningen...) - öppnat dagens post - sorterat reklamen - sett nyheterna på 4:an - läst lite - planerat veckan
En vanlig dag på jobbet med andra ord ;-)
CD-växlaren är laddad med Bo Kaspers, Norah Jones, Katie Melua, Sade, Stacey Kent, SØS Fenger, Diana Krall och Jamie Culham. (idel gamla godingar, men jag måste nog uppdatera samlingen lite... Tips någon, - allätare - utom dansband och dragspel...)! När det gäller just musik har jag upptäckt något märkligt, jag som under de senaste åtta åren mer eller mindre krävt tystnad, kommer på mig själv att ha stereon på för fullt, och under promenaderna har jag börjat lyssna på radion!! Och som sagt, jag brister emellanåt ut i skönsång!
Vad är det som händer?!
Nu ska jag iallafall byta till Nisse Landgren, - för när han blåser i sitt horn blir det full fart på undertecknad och hennes dammtrasor!! ;-)
Måste bara börja med att försöka släpa mig ur sängvärmen för att alltså utföra dagens STORA planer, - skura badrummet samt jaga några dammråttor...
Det, och en lååångtur med stavar (men utan skidor...) får bli min måndag!
Här är det liksom tänkt att jag ska utföra mitt "jobb"...
Men oftast är det här stordåden uträttas...
Eftersom SOLEN nu tittar fram föreslår jag en bensträckare utomhus!
ikväll när SVT1 kl 20 åter visar Lars Molins Potatishandlaren (1995)
Den åldrande bonden Johansson (Ingvar Hirdwall) oroar sig över dottern Märta (Eva Gröndahl). Han tycker hon borde ha en man vid sin sida, och en dag dyker lägligt nog potatishandlaren Sture (Rolf Lassgård) upp på gården...
Efter att kung Georg V dött och kung Edvard VIII abdikerat står prins Albert på tur att ta över den engelska tronen som kung Georg VI. Den nye kungen har dock ett stort problem, han lider av svår stamning och drar sig för offentliga framträdanden. Men med ett nytt världskrig som hotar att bryta ut behöver England en stark och tydlig ledare mer än någonsin.
När läkare misslyckas med att hjälpa kungen kontaktar hans hustru, den blivande drottningmodern Elizabeth, den excentriske logopeden Lionel Logue som en sista utväg. Kungen vägrar först att gå med på de okonventionella metoderna men Lionels uppriktighet och värme överraskar honom. För första gången vågar kungen öppna sig och en ovanlig och nära vänskap tar sin början. Alla har dock inte låtit sig övertygas av Lionel och allt ställs på sin spets när kungen måste göra sitt livs framträdande för att ingjuta mod i nationen.
The King’s Speech bygger på den sanna historien om Englands kung Georg VI och hans kamp för att finna den röst folket så väl behövde höra.
Colin Firth belönades med en Golden Globe 2011 i kategorin "Bästa manliga huvudroll - drama" för sin rollprestation som Georg VI.
Det var knäpptyst i, och ingen lämnade, salongen medan eftertexten rullade. Jag var gripen och omtumlad i flera timmar efter att jag sett den fantastiska filmen! Betyget 5 av 5
Januari 1946: London är på väg att återhämta sig efter kriget och författaren Juliet Ashton funderar över sin nästa bok. Så får hon en dag ett brev från en man hon aldrig träffat, Dawsay Adams från ön Guernsey i Engelska kanalen som under kriget varit ockuperad av nazisterna. Adams har hittat Juliets namn på försättsbladet till en bok av Charles Lamb och nu undrar han om hon känner till fler böcker av samme författare.
Juliet och Dawsey Adams börjar brevväxla. Han berättar om öns läsecirkel, Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap, och snart har Juliet inlett brevväxling med flera av läsecirkelns medlemmar. Hon fängslas så av deras öden och berättelser om livet på ön att hon bestämmer sig för att åka dit. En resa som kommer att förändra hennes liv.
En fantastisk och mysig berättelse skriven i brevform. Innehåller allt! Värme, glädje, spänning och även lite historia...
Jag som hela livet haft en enorm längtan till Kanalöarna, och två gånger haft lyckan att kunna besöka öarna, fullkomligt slukade boken! (Snusmumriken drömmer om att kunna bjuda mig på en tredje resa dit... och det är ju tanken som räknas)
HÄR kan du läsa lite mer om öarna och mina besök på Kanalöarna ;-)
Betyget för boken blir en solklar 5:a, = högsta betyg (Visst kan man känna att breven har samma avsändare/författare, eftersom språket och tonen är lika hos alla personerna i boken, men det är ändå så bra gjort, man tror faktiskt att Isolde, Dawsey, Juliet, Sidney och de andra skrivit breven. Redan efter ett par brev har man lärt känna karaktärerna och kan skilja dem och deras personligheter åt)
Först glömde (eller förträngde) jag helt bort veckans vägning, sedan när jag äntligen mindes att jag borde ju vägt mig, då har ungdj****n Snusmumriken snott lånat hem vågen till sig...
Jaja, jag vet att det inte är sååå lååångt att gå över och hämta den, men jag ids inte... Och nej, - han kan inte komma tillbaka med den nu, för han är i andra delen av landet för att hälsa på sin kompis/f.d/nuvarande flickvän... (jag vet inte vad Lilla My för tillfället är, det ändrar sig hela tiden, och jag hänger inte med)
Däremot tror jag faktiskt att jag gått ner lite i vikt, inför dagens promenad letade jag fram träningsoverallen ur garderobens gömmor, och byxorna har blivit rymligare sedan i höstas!
Jag tog en stavgångsrunda på knappt 9.000 steg, solen strålade från den blå himlen, och jag fick massor av nya fräknar ;-) Under promenaden lyssnade jag på nostalgistationen Radio Guld, sjöng glatt med i de gamla hitsen, tog nära på några lyckliga danssteg!
Det är verkligen VÅR!!!
Så länge som mamma bakar, - och jag smaskar i mig, såna här små godingar får jag nog fortsätta kampen mot fläsket...
Det var nästan bra att bokbussen uteblev den här veckan, då hade jag anledning att besöka Sundsvalls Kulturmagasin, vilket tyvärr blir alldeles för sällan, trots att det alltid pågår någon se-, eller hörvärt i de vackra lokalerna!
Idag hade jag alltså en trevlig anledning!
Kulturmagasinet invigdes i november 1986. 1987 fick det Europa Nostra-priset för den harmoniska restaureringen av fyra magasinsbyggnader till ett vackert kulturcentrum.
Men Kulturmagasinet har en historia som är äldre än så. Efter den förödande stadsbranden 1888 byggdes magasinen i kvarteren Skonerten, Barkassen, Briggen och Kuttern upp på 1890-talet, för Sundsvalls kolonialvaruhandlares räkning.
Övervåningarna fungerade som lagerplats för mjöl, socker, kryddor, kaffe, torkad frukt och andra kolonialvaror, som kom till Sundsvalls hamn via båtar från när och fjärran och senare också på järnväg.
I början av 1980-talet utarbetades ett program för ombyggnad av fyra magasinskvarter till Kulturmagasinet. Med överglasningen av Magasinsgatan fick man utökad golvyta och ett rum med spännande kontraster mellan 1890-talets arkitektur och den moderna glaskonstruktionen.
Förutom biblioteket rymmer lokalerna idag bl a museumet, ett mysigt café och en scen där det ofta bjuds på konserter, föreläsningar, författaraftnar m m
Jättesvårt, eftersom jag anser att jag berättar det mesta om mig själv här på bloggen...
Men, det här har jag nog kanske ändå inte yppat ;-)
1. Jag är sifferblind... (är någolunda bra på att stava, och förr var jag en verklig fena på huvudräkning, splitade notor utan att blinka... Efter utmattningstillståndet kan jag inte räkna ens de enklaste tal. Det går bara inte)!
2. Jag kan inte sova om det finns disk... (och nu snackar vi t ex ett glas eller en sked... det får inte finnas något odiskat när jag lägger mig. = Noja)!?
3. Jag ogillar starkt att baka, även om jag gillar att äta fikabröd... (man blir kladdig om händerna, det blir rörigt och det blir disk...isch. = Fobi)?!
4. Jag kan varken sticka, virka eller sy... (hade världens sämsta slöjdlärare, i protest vägrade jag lära mig, något jag ångrar idag...)
5. Jag har stort behov av att allt ligger på sin rätta plats, - men har en UFO-låda... (dvs en låda där det är tillåtet att plösa ner alla oidentifierade pryttlar som dyker upp, där får det vara oreda, men bara där, = ett försök att kontrollera iallafall något i ett annars rörig tillvaro...)?!
Hoppas jag inte chockade er totalt med sanningen om mig och mitt liv!?
Utmaningen har cirkulerat ett tag, men skickar den med glädje vidare till alla som önskar lätta sitt hjärta lite ;-)
gick igår, för tredje året, av stapeln på Systrarna Bus fantastiska dagis. (de går på ett personalkooperativ, och som det ordnas och fixas för barnen, och för föräldrar, syskon, mor/farföräldrar...)!
Start i Sälen naturligtvis, och efter ca femhundra meters skidåkning nådde de tjugotalet barnen sedan målet i Mora...
Stora Bus skidade iväg så snabbt så kameran inte hann med i spåret, Lilla Bus tog sig fram gåendes, det funkade lika bra det!
Blåbärssoppa serverades i Evertsberg, och i Mora bjöds på festis, hembakta bullar (och kaffe)...
Sicken familjefest!
Alla var vinnare, så naturligtvis diplom och medaljer till alla ;-)
Stadens tidning hade skickat ut reporter och fotograf, och det resulterade i ett helt uppslag i dagens tidning!
