mormormu

Det är nästan kusligt hur väl Katarina Wennstam lyckas tajma sina deckare så att de ser ut som om de vore skrivna för högst någon vecka sedan. Den förra, "Dödergök” från 2008, handlade om kvinnomisshandel och kom ut just den vecka när ett otäckt misshandelsfall var på löpsedlarna dag efter dag. I det verkliga fallet ursäktade kvinnan mannens handlande och hävdade att ingen misshandel förekommit, hon hade tydligen lyckats slå sig själv blodig eller hur det nu var. I boken hade mannen åkt i fängelse för mord på sin fru efter en mångårig misshandel som hon gång på gång ursäktade honom för.

Just nu skrivs det på nyhetsplats i Dagens Nyheter om sexuella trakasserier på stora konstnärliga institutioner, och Katarina Wennstams nya bok, ”Alfahannen”, handlar med lika märklig tajmning om en känd manlig skådespelare som länge förgripit sig på unga kvinnor. Ryktena går, alla ”vet” att Jack Rappe inte är snäll mot de unga, blåögda kvinnorna, men givetvis bländas de ändå. När han nu är så charmig, så känd, så imponerande. Flickorna sveps med, de trippar intet ont anande med honom hem och förväntar sig ett lyckligt kärleksförhållande. När de sedan far illa har de ingenting att anmäla, de ville ju själva. Bara inte detta.

Det är en klassisk våldtäktsscen, alltså, den som Katarina Wennstam skrivit om tidigare bland annat i sina faktaböcker ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. De vanligaste våldtäkterna är inte de som begås av okända män mot kvinnor i skogspartier. De vanligaste är de våldtäkter där kvinnan och mannen känner varandra, när de har eller har haft en kärleksrelation.

I ”Alfahannen” heter flickan Emma Wahl, en tindrande ung kvinna som får sitt livs första filmroll mot den kände Jack Rappe. Självklart följer hon med när han vill ”diskutera rollen”, självklart förälskar hon sig i honom. Han är ju inte alls som folk säger!

Det som följer är den vanliga sjaskiga berättelsen om ett maktförhållande: han ringer inte, hon väntar vid telefonen. Hon blir allt mer osäker i relation till honom, samtidigt som han ger henne en självkänsla utåt när hon blir fotograferad av skvallerpressen som hans sällskap.

”Alfahannen” håller ett högt tempo, och Katarina Wennstam har inga svårigheter med att bygga upp spänningen. Men hon gör det väl enkelt för sig, i ett slags bestselleristisk iver där det räcker med att berätta om lyxvillor, drinkar, filminspelningar. Här är varken personer eller brott mer än snabba skisser, effektivt berättade men utan större finess.

Det viktiga för Katarina Wennstam är i stället att diskutera hur samhället hanterar denna typ av våld. Även där blir jag märkligt ambivalent. Det är en god föresats hon har, och hon berättar den med skickligt hanterad ytlighet.

Men hon kommer trots allt bara fram till att det finns onda män, och dem borde kvinnor undvika. Det är som att lyssna på en väninna som säger ”men han är ju inte bra för dig” – trevligt för all del, men det leder ingenvart.

Av mig får boken betyget 3,5 av 5 möjliga
I början känns boken som en ganska medelmåttig roman, det är först i mitten av boken som "det tar sig" och boken blir riktigt bra! Å andra sidan började jag läsa kl 22.00, och läste utan avbrott till slutet...
Så, den måste ju ändå ha tilltalat mig på något sätt?!