när jag i lördags stötte ihop med en gammal vän och kollega...

Vi har inte setts på säkert 10-15 år,
men för dryga 20 år sedan var vi nära arbetskamrater
som under ganska många år delade både glädje och sorg.

I hans fall var det mycket av den senare delen,
hans sambo var inte snäll (dagens underdrift) mot honom,
och många var de nätter när min vän gömdes i någons lägenhet
medan vi kamrater ljög oss blå inför hans rasande sambo.
Vi stod ofta som en barriär mellan dom!
Försökte peppa och hjälpa vår vän att bryta upp...
Men när sambon stod där och bad om förlåtelse och bedyrade
att det aldrig skulle hända igen (SUCK!) försondes de...
Gång på gång...

I lördags stötte vi så ihop nere i stan,
många hårda och långa kramar blev det...
Och det syntes hur otroligt glad han blev över att vi träffades!

Men med en stor tjock klump i halsen insåg jag att min vän
nu var mer eller mindre tandlös, blek, mager och med matt blick.
En liten skruttig bruten farbror!
- Och fortfarande var sambon med!
Han däremot strålade av hälsa, klädd i snygga dyra moderna kläder,
vältränad, solbrun och med kritvitt (falskt) leende...
Stod där som en Alfahanne och bevakade vad vi pratade om,
svarade i min väns ställe, tog över samtalet...
Ja ni fattar va!? Pösig! Idiot!

Under alla dessa år har det alltså bara fortsatt!?!
Jag vet (dels av egen erfarenhet) att det inte är så lätt att bryta upp,
inte ens ur ett destruktivt förhållande, men gode Gud, så många år
med fysisk och psykisk misshandel!!??!
Det gör mig så ont!