precis överallt, inte minst på Facebook och i bloggar,
i annonser från livsmedelsbutiker och nöjesarrangörer,
skrivs det om att äntligen närmar sig helgen...

Och lite lite avundsjuk blir jag allt!

Inte för att jag blir utan helg,
nejdå... fredag, lördag och söndag finns även i min almenacka!

Men själva känslan av att det är helg!

Från att ha varit med arbete på 150% till att hamna på 0,
från att ha varit närande till att vara tärande...

Mycket sägs i debatten om utanförskap, arbetslöshet,
långa sjukskrivningar och förtidspensioner.
Följder som sämre ekonomi, förlust av den sociala samvaron
på arbetsplatser osv...

Och jag kan då säga att för mig, som först varit sjukskriven
i åtta år och nu varit sjukpensionär i dryga ett år,
är den största förlusten just helgkänslan!
(sure! Inkomsten har faktiskt nästan halverats, för pension räknas
på månadslönen, inga traktamenten och andra tillägg ger "pluspoäng".
Men det har jag lärt mig att leva någolunda med, en del utgifter försvann
ju också. T ex resor till och från jobbet, klädkontot sänktes drastiskt osv.
Den sociala delen fixas med vänner och familj. Inget jag saknar annars)
Naturligtvis är det otroligt många som arbetar även helger,
men den efterlängtade ledigheten kan vara vilken veckodag som helst...
(jag har själv haft helger på schemat nästan hela arbetslivet, bara de sista
sju åren hade jag ett måndag-fredags jobb)

Alla veckodagar är ungefär lika, alla veckor likaså,
andra kanske kan tycka att det är väl "helg och semester
året om"...
Icke!
För den där speciella känslan av att jag nu jobbat klart,
och det är äntligen dags för välförtjänt ledighet,
den känslan saknas!
Kanske beror det även på att jag lever ensam,
alltså styrs inte dagarna heller av någons arbete.

Å andra sidan kan jag göra vad jag vill, när jag vill...
(sanning med modifikation, ork, värk och ekonomi styr en hel del)!
Och det kan bli biff på tisdag och blodpudding på lördag...
Vara vaken hela natten och få ta igen det dagen efter...

Så alla glada rop och statusuppdatering om
"äntligen fredag" står mig ibland upp i halsen!

Sorry!
Jag missunnar ingen det!
Det är bara det att jag saknar det så!
(och ärligt, när mitt ekorrhjul snurrade tänkte jag väl inte på de "andra")


Man får väl sitta i parken och mata duvorna...