på Facebook fick mig att börja fundera...

Det var ett X:s barnbarn som skrev, - "saknar dig ♥"
(bara det att hon letat rätt på mig på FB värmde jättemycket)
Jag var gift med hennes farfar, och fanns med i hennes liv under
hennes första sju-åtta år.

Och sedan försvann jag...

Förr i tiden hade föräldrarna många barn,
numera har barnen många föräldrar, - och mor/farföräldrar...

Vad gör det med barnen?!
Är det lätt att älska och känna tillit till människor när en del bara är borta en dag?!
Blir man cynisk? Sviken? Bitter? Arg? Otrygg?
Eller har de tragiskt nog redan lärt sig att det är så livet är?!
Rycker på axlarna och går vidare?

Jag har under åren som gått sedan skilsmässan haft sporadisk kontakt med
flickans mamma, och de har också besökt mig vid ett par tillfällen,
men det är stor skillnad mot för hur det var då...

Nu har vi iallafall chattat och bestämt att vi ska försöka träffas snart,
vi bor inte i samma stad så vi måste planera lite först bara...